attfinnaskvarilivet.blogg.se

Min älskade halva, detta är till dig.

Sen jag var liten har du varit min hjälte. Du har varit med och gjort mig till den personen jag är idag.  Och jag vill aldrig att du ska sluta vara stolt över mig. Jag vill att du ska se mig, från var du nu än är, och känna att ingenting har varit förgäves. Att allt vi gått igenom tillsammans, det är ingenting jag kommer tappa bort. Ingenting du lärt mig eller gett mig kommer att gå förlorat. Jag vill att du ska veta det. Jag vet att vi betydde världen för varandra och det kommer aldrig förändras. Även om  vi inte längre kommer kunna vara tillsammans. Men jag ska bära allt det vi hade tillsammans inom mig och jag ska fortsätta låta det göra mig till en bättre människa. För jag vill vara den bästa människa jag kan vara, för din skull. Jag vill att du alltid ska vara stolt över din storasyster.

Mitt hjärta, jag är så så himla rädd. Jag är så rädd för världen utan dig vid min sida. Du har alltid varit min trygga punkt. Jag har känt att det spelar ingen roll vad jag än går igenom i mitt liv, för jag har dig. Och du är allt. Du är luften jag andas och du är värmen i min kropp. Mitt hjärta slår tredubbla slag för dig och alla mina drömmar delar jag med dig. Det gör så ont i mig. Allt det vi inte kommer att få uppleva tillsammans. Allt det vi drömde om. Litet till stort.

Idag fyller din älskade systerdotter år. Vår lilla India blir 1 år. Och det gjorde så ont i morse att veta att vi inte får fira den dagen med dig. För jag vet att du hade varit den första som hade ringt och grattat henne. Du hade väckt oss med videosamtal och ropat högt och lyckligt: "grattis på 1-årsdagen mosters lilla stora älskling!" eller "grattis på 1-årsdagen mosters lilla stora pudd!" Jag kan höra det så tydligt när jag stänger ögonlocken. 

Jag är tacksam för vår sista Håkan-konsert tillsammans. Bara tre veckor innan du dog. Den var så jävla perfekt och vi var så lyckliga. Vi var så nöjda med att få sitta ner under spelningen, precis som vi hade gjort på spelningen på Scandinavium sex år tidigare. Du var gravid och jag var sjuk. Så vi satt där på läktaren och delade på en mellan-popcorn och åt röda zoo-apor. Vi höll varandra i händerna. Vi sjöng, vi skrattade och vi grät. Du sa att på nästa Håkan-spelning så borde vi egentligen också ha sittplatser, för varken du eller jag skulle kunna stå på planen på Ullevi utan att dansa och hoppa. Du sa att du skulle ha en skrikande och exploderande fiffi om du skulle dansa omkring med Håkan-rus i kroppen efter att ha fött barn två månader tidigare. Och du sa att jag minsann skulle vara gravid då och hade antagligen börjat föda mitt under spelningen. För euforin och lyckan hade fångat oss helt. Så egentligen borde vi sitta precis som nu, och äta popcorn och hålla varandra i händerna. Sjunga, skratta och gråta. Och mitt hjärta brister när jag tänker på att vi inte kommer få uppleva den spelningen tillsammans. Att vi aldrig kommer få dela ett Håkan-minne tillsammans igen. Eller skapa ett nytt ihop. Och jag känner mig så vilsen i det.

Våra gester för varandra var alltid så stora. Vi firade varandra med bravur. Vi gjorde allt för att skapa de finaste födelsedagsminnena för varandra. Vi såg på varandra med sån värme och kärlek och vi gjorde allt för varann. Vi kunde aldrig ge varandra en sak som vi bara gick och köpte. Utan allt skulle vara noga genomtänkt och länge planerat. Allt skulle vara till hundra procent. Din förra födelsedag så överraskade jag dig med en weekend i Stockholm där vi tittade på Markus Krunegård och jag minns hur lycklig du var. Vilken helg! I år, din sista födelsedag, så skrev jag en låt till dig. Som vi sjöng på din födelsedag. Du grät när du reste dig upp och gick rakt fram till mig och la händerna över mina kinder och lutade din panna mot min. Du tittade rakt in i mina ögon och berättade hur mycket jag betyder för dig. Du sa att du älskade mig. Och jag glömmer aldrig den stunden. Det ögonblicket av total samhörighet. Till min födelsedag hade du bokat en weekend i Köpenhamn, för att jag pratat så länge om hur gärna jag ville åka dit. Jag visste ingenting förrän vi möttes på stationen. Och du var så ivrig! Jag såg hur mycket du bara längtade efter att jag skulle förstå vad vi skulle göra. Du är verkligen den mest enastående människa jag träffat. Och jag kommer aldrig få uppleva någon som dig igen. Och det lämnar ett så stort hål i mig.

Och Istanbul. Åh. Dit åkte vi 2013 under ett par månader. Bara du och jag. Helt spontant och det var det största vi gjort. Allt vi var med om där. Alla minnen som vi skrattade åt. All otur vi hade. Allt fint vi gjorde tillsammans. Jag minns att vi hade sån ångest över att åka hem. För vi var så vana vid att vara med varandra dygnet runt och att skeda tillsammans varje natt. Under så lång tid. Och vi var inte redo att börja vara ifrån varandra. Det var så häftigt med dig älskling, att vi aldrig tröttade på varandra. Du sa alltid till mig att du kunde vara med mig jämt. Att du aldrig kunde få nog. Och så var det för mig med. Det var därför vårt band var så otroligt starkt. Vi hade blivit så beroende av varandra. Vi kunde aldrig vara ifrån varandra flera dagar i sträck, det var outhärdligt. Var vi tvungna av olika anledningar, så hördes vi hela tiden. Vi uppdaterade varandra om allt - hela tiden. Och när vi inte gjorde det, så skickade vi hjärtan till varandra. Bara ett litet meddelande med ett hjärta. Så att du skulle få känna att jag tänker på dig. För det gjorde jag hela tiden. Och gör fortfarande. Bara att då, när du fortfarande fanns, så gjorde tankarna inte ont. Tankarna gav mig lycka och trygghet. Blotta tanken på att jag hade dig gav mig så mycket glädje och ro i kroppen. 

 Vi skulle bli gamla tillsammans. Du skulle ta körkort, sen skulle du handleda mig. För du sa att du antagligen var den enda som jag skulle känna mig trygg nog med för att våga börja lita på min egen kompetens. Och så var det ju. Du visste ju allt jag tänkte innan jag hann säga det högt. Och du visste varje känsla jag bar på bara du hörde min röst eller såg på mig. Vi skulle bygga hus i framtiden, i samma kvarter. Vi skulle ta med våra familjer till Istanbul. Vi skulle visa våra barn allt fint vi upplevt. Vi skulle åka på massa resor tillsammans. Vi skulle fira varje födelsedag och varje högtid tillsammans. Vi skulle leva livet ihop. Men du fick det min älskling. Du fick leva hela ditt liv med mig, precis som du önskade. Precis som vi sa att vi skulle göra. Du fick uppleva varje födelsedag och varje högtid tillsammans med mig. Och även om det smärtar mig att du var tvungen att dö när du var så otroligt lycklig, så är jag glad att du fick lov att vara lycklig hela ditt liv. Och i ditt liv, så var vi tillsammans livet ut. Så blev det ju för dig. Och det får jag inte glömma bort. Även om det inte blev så för mig. 

Min älskling, jag ville ha dig bredvid mig hela mitt liv också. Jag hade gjort vad som helst för att få dig tillbaka. Men det vet jag att du vet. Du vet att jag älskade att vara med dig och planera framtiden med dig. Och jag vet att du vet att jag går sönder inombords just nu. För jag vet att du hade upplevt exakt samma vidriga verklighet om det var jag som hade försvunnit ifrån dig. Även om jag önskar att det varit så. Jag hade offrat mitt liv på en sekund i vetskapen om att du fått allt det du drömt om. För du var viktigast för mig. Du var viktigare än vad jag var. Så har det alltid varit för mig. I mitt sista meddelande jag någonsin skrev till dig, några timmar innan du gick bort, så skrev jag: ”Jag älskar dig villkorslöst och det finns ingenting jag inte skulle göra för dig”. Och så är det Mallan, jag hade gjort vad som helst för att ditt liv skulle ha blivit tillräckligt långt för att du skulle fått uppfylla alla dina drömmar. Jag önskar att jag kunde tagit din plats. För världen behöver dig. 

Vi skulle få bli mamma ihop, äntligen. Men planerna slutade inte där. Vi skulle också vara gravida och föräldralediga ihop. Du skulle få ditt knyte nästa år och du hjälpte oss att försöka få ett barn till samma år. Ditt första barn och mitt sista. Din första graviditet och min sista. Din första föräldraledighet och min sista. Allt det skulle vi få uppleva tillsammans. Vi hade planerat det så fint. Du beställde hem ägglossningsstickor till mig som jag aldrig riktigt förstod mig på. Jag hade säkert förstått mig på dom om jag ansträngt mig, men jag älskade att behöva dig i detta. Och du älskade att känna att jag behövde dig. Så varje dag testade jag på en sticka, sen ringde jag upp dig på videosamtal och höll upp stickan framför kameran. Så fick du analysera. När det var go-time så ropade du högt i kameran: ”ring hem Adam på lunchen!” och vi skrattade massor. Vi blev som två små barn på julafton. Du var så ivrig att jag skulle bli gravid. Det var jag också. Vi var båda så ivriga på hela denna resan vi skulle få göra tillsammans. Vi var lyckliga. Det kanske låter konstigt för andra att vi hade en relation där vi var så extremt öppna mot varandra på alla plan, att vi aldrig var privata för varandra. Det liksom bara var så för oss. Vi delade allting. Och jag älskade det gumman. Men det är inte så enkelt alltid att bli gravid. Det vet ju du också. Men du var min klippa. Du var min klippa genom allt, varje dag.

Jag vill att du ska veta att några dagar efter att du dog, min älskade syster, så fick jag reda på att jag var gravid. Fast det vet du ju såklart ändå. För jag vet att du ser mig, var du än är. Till en början blev jag så himla ledsen. Ledsen över att inte kunna berätta för dig. Ledsen över att bära på ett barn som aldrig nånsin kommer att få träffa dig. Ledsen att få ett besked som jag längtat efter så länge, mitt under den värsta perioden i hela mitt liv. Jag visste inte hur jag skulle ställa mig till det alls. Men så började jag se det som ett mirakel. Mitt lilla mirakel i magen som du hjälpt oss att skapa. Utan dig så hade detta lilla mirakel aldrig funnits. Så det kändes som att du var med ändå, för du ville att det skulle hända lika mycket som jag. Du hjälpte mig med allt och du fanns med mig hela tiden. Jag kände dig i det barnet. Det barnet var länken mellan oss två nu. Och det kändes som en liten ljusglimt på min svarta himmel. 

 Jag visste att det skulle komma något fint till oss, något som jag trott var omöjligt. Jag fick hopp och lust att kämpa. Men så hände det som inte fick hända. Dagen innan din begravning så fick jag så otrolig ont. Jag vet inte om det var universum som inte tyckte att det var tillräckligt att begrava sin lillasyster utan ville bevisa att det gick att falla ännu längre ner. Att när man inte tror att det kan bli värre, så får man sig ett par sparkar till. Tills man inser att det inte finns någon gräns för allt ont som kan inträffa. Men i min värld kan jag inte förstå hur någon människa förtjänar att vakna upp dagen till sin lillasysters begravning med ett missfall i trosorna. Där och då kändes livet så jävla fasansfullt. Och jag önskade inget hellre än att du skulle hålla om mig. Den morgonen släcktes allt hopp i mig. Den fysiska länken som jag kände mellan där du och jag är nu, knäcktes av på mitten. Det blev bara kolsvart. Jag har aldrig behövt dig så mycket som den dagen. Och att inte få ha dig där bredvid mig, under den svåraste dagen i mitt liv, det var det tuffaste jag någonsin gjort. Hur ska jag kunna gå vidare i sorgen efter dig - utan dig? Jag har aldrig behövt känna utan dig innan. Jag kommer aldrig kunna acceptera det som hänt under det tre senaste veckorna i mitt liv. Jag kan inte förstå hur jag ska kunna känna någon slags tillit till livet igen. När det känns så ondskefullt. Mallan, snälla. Kan du inte bara svara när jag ringer dig? Kan du inte bara svara på mina meddelanden? Kan du inte bara komma hit när jag väntar på dig? För jag slutar aldrig vänta. Jag väntar hela dagarna på att du ska komma. Men du kommer aldrig och jag klarar inte av det. Jag måste bara få känna dig. Höra dig. Eller se dig. Vill känna din doft. Eller din hand i min. Älskade syster. Hur ska jag nånsin kunna sluta sörja dig? Du är det finaste jag vet. Och vi skulle få allt.

Jag måste sluta här min fina Mallan. Min halva. För jag orkar inte en tår till. Inte en kramp till i mitt bröst. Jag måste stänga ner och koppla bort en stund. Jag måste vila från tanken att du inte finns. För den tanken tar all min kraft. Den suger ur all energi jag har. Så den tanken får jag möta en liten stund i taget. Men älskling, du ska veta att jag är lyckligt lottad över att ha fått uppleva dig. För du är hela världen, i en person. Du är M som i Mallan. M som i Magisk. Och M som i Min.