attfinnaskvarilivet.blogg.se

Alltså denna perioden jag är inne i nu är hemsk på alla sätt och vis. Det var förra veckan som knäckte mig. Det var mycket kring sorgen för mig om för min familj förra veckan. Vi spenderade många intensiva timmar till att gå igenom Mallans saker, vilket fick börja veckan och satte ribban redan där. Sedan planerade vi inför hennes födelsedag. Och det behöver jag inte ens kommentera. För ni förstår nog hur smärtsamt det är för oss allihop. Sen fortsätter utredningen att florera kring oss och förra veckan var det även ett möte angående den. Så förra veckan var brutal. Den knäckte mig. Och jag har inte lyckats återhämta mig än.

  

Det känns veklingen som jag fallit ner i ett slukhål. Och jag tror att jag någonstans har mig själv att skylla. Till en början, när allt hände där i december, då valde jag att stänga av. Jag arbetade fram en strategi där jag inte pratade om det som hänt och jag var inte heller delaktig när andra pratade om det fruktansvärda som inträffat. Jag har vägrat att besöka minneslunden, för jag har vägrat att inse, förstå och acceptera att hon är död. Jag har gjort allt jag kan för att slippa bli helt medveten. Jag har också gjort allt jag kan för att stålsätta mig och att bara traska på som en robot. Och någonstans har jag nog trott att jag kan komma undan med det. Att det är möjligt att stänga av allt och att slippa möta det, någonsin. Att det går att vägra insikten. 

 

Men förra veckan tvingades jag på så många sätt att förstå vad som hänt. Jag tvingades vara närvarande och delaktig i samtal som jag hittills undvikit fullständigt. Jag tvingades möta mitt livs största monster än så länge, dvs att jag tvingas planera hennes födelsedag utan henne. Och med den insikten kommer hela livet. Tanken på att för resten av mitt liv planera livet utan henne. I det stora och i det lilla. Det har varit helt omöjligt att stanna i nuet, att hela tiden existera i en timme åt gången. Jag har fladdrat iväg något så fullkomligt. Och jag kan inte hantera det. 

 

Jag är inte redo att förstå, begripa och ta in att min syster, min bästa vän och min själsfrände är död. Och att jag kommer behöva gå genom livet utan hennes fysiska jag vid min sida. Det har tagit över hela min hjärna och jag kan inte tänka på något annat. Jag kan knappt andas och har ständig huvudvärk. Hela kroppen sörjer. Inte bara själen. 

 

Normalt kommer man nog aldrig ur ett slukhål utan att få hjälp. Om man någonsin kommer därifrån över huvud taget. Men det sistnämnda är inget alternativ för mig. Jag har fått rannsaka mig själv mycket den senaste veckan. Och det som jag tänker ska hjälpa mig är en del olika saker.

 

Samtalen. Mina terapisamtal är så viktiga för mig. Att få ventilera och att släppa ut både tankar och känslor. Men nu behöver jag nog göra det på ett annat sätt. Jag behöver tvinga mig själv att prata om framtiden, långt in i framtiden och inte bara om veckan därpå. Något jag tidigare vägrat att göra för att jag inte klarar av det. Men jag är redan där. Mentalt så kan jag inte längre stålsätta mig från alla dom tankarna, rädslorna och känslorna. Så nu måste jag också prata om dom. Hur vidrigt det än må vara. Och hur smärtsamt det än kommer att kännas. 

 

Jobbet. Att jobba är en guldgruva egentligen. Jag mår så himla bra när jag är där. Det är också en hjälp. Det blir ett avbrott. Och nu när allt blivit tyngre än någonsin, så behöver nog jag jobbet mer än någonsin också. Men krocken blir så himla svår. På jobbet är ”allt som vanligt”. Och i mitt privatliv är ingenting som det en gång var. Det är särskilt svårt nu. När min systers födelsedag är på intågande. När sorgen bara är otroligt hård och smärtsam. Så min svårighet är att finna balansen. Balans i mitt huvud så att jag på något sätt kan balansera en verklighet på jobbet som är helt normal och en verklighet hemma som är allt annat än normal. En balans så att inte krocken i sig blir för stor.

 

Familj och vänner. Dom är min livlina. Jag ska försöka börja planera in saker. Våga planera igen. Våga inse och möta att livet faktiskt fortsätter. Att lägga undan skulden och skammen över att jag väljer att fortsätta leva. Och faktiskt planera långsiktiga saker. Jag har redan börjat med att planera in en campingsemester med barnen i sommar. Och det är ett väldigt stort steg för mig. Jag måste ta min man i handen och barnen under armarna och känna att det är helt okej för oss att planera långsiktigt, även om Mallan inte får den möjligheten och chansen. För det kommer att hjälpa mig och det är något jag kommer må bättre av. När jag väl blir till freds med den tanken. Och samma sak med vänner, att planera in någon liten grej i veckan. Ett litet avbrott och något som är till bara för mig. Något som är till för att boosta mig. För jag behöver det.

 

Men vissa saker kan jag bara hjälpa mig själv med. Och jag behöver hjälp, till viss del, men mycket arbete ligger som sagt bara på mig. Och så behöver det vara också. 

 

Mitt sätt att tänka på min förlust. Jag måste sluta att kämpa emot. För just nu är det för svårt för att kämpa emot. För förnekelsen har liksom börjat lägga sig. Och man behöver nästan förnekelsen för att kunna låtsas som ingenting har hänt. Och det är inte längre en sund strategi för mig. Jag behöver möta det, sakta men säkert, för att någon gång kunna bli till freds med verkligheten. Jag måste pensionera strutsen. Min nya strategi är att möta mina känslor, hur ont det än gör. Men att jag även ska kunna stänga av. Men det ska inte vara för att jag vägrar inse vad som hänt. Utan det ska vara för att jag också vill ägna mitt liv åt att faktiskt leva det. 

 

Mitt sätt att jämföra min sorg med andra. Det måste upphöra. Med en gång. Jag är jag. Jag är ingen annan. Det någon annan känner, känner kanske inte jag. Det jag känner, kanske inte någon annan känner. All sorg är unik. Och all bearbetning är unik. Jag kan bli ganska elak mot mig själv. Jag lägger skuld på mig själv för att jag inte är delaktig i alla saker som mina föräldrar och syster är delaktiga i. Och det jag framför allt lägger mest skuld på mig själv för är minneslunden. Jag känner mig som en vidrig människa som fortfarande inte varit där. Så den biten kommer få en egen punkt i detta inlägget. Jag sörjer på mitt sätt. Jag sörjer precis lika mycket som alla andra, även om jag inte kan gå till minneslunden. 

 

Chockens olika faser. Så kanske det är för andra, eller en grovkalkyl på någonting att förhålla sig till. Men så är det absolut inte för mig. Så jag måste tillåta mig själv att låta min sorg vara min. Låta den vara unik och se ut precis så som den gör. Men jag googlar mycket på sorg och bearbetning. Och jag blir så förvirrad i det. Till en början när jag var i ständig chock så tänkte jag att jag var i chockfasen. Och försökte identifiera mig med det på något sätt. Jag vet inte om det kändes som en trygghet. Kanske. Men sedan dess har den uppdelningen bara satt ångest, frustration och förvirring hos mig. Min sorg är min sorg. Och att försöka passa in min känslor i den ramen, den uppdelningen, funkar inte för mig. 

 

 Jag har insett att jag går i och ur alla olika faser varje dag. Ibland har jag flera olika faser på samma dag. Jag kan vakna och gråta ögonen ur mig och känna total panik i bröstet, precis som i reaktionsfaser. Allt känns oerhört starkt och intensivt. Sen kan jag gå upp och klä på mig och göra en helvändning. Jag stänger av helt. Som att ingenting har hänt alls, förnekelse och chockfas. Sen kan jag åka till terapin och bearbeta, prata om hur jag känner och mina tankar kring allt. Sen kan jag komma hem och boka en campingresa för familjen i sommar. Känna att jag faktiskt kan fortsätta leva. Planerar inför framtiden och nyorienterar mig. Och efter jag bokat så kan lika väl allting börja om. Kanske i en annan ordning. Och där har jag gått igenom alla faser på en hel dag. Och så funkar det för mig. Jag går i och ur alla faser hela tiden. Och det är mitt sätt att sörja. Och det får jag på något sätt försöka börja identifiera min sorg med mig själv och mitt sätt att bearbeta.

 

 Rädsla för frågor. Just nu är jag ganska rädd för att få frågor kring mitt privatliv. Fast skulle jag få en fråga om hur min syster dog. Så skulle jag snabbt och enkelt bara kunna säga ”cancer”. Och sen vara färdig med det samtalet. För mig blir det sakligt och inte så känslosamt. Får jag däremot frågan: ”hur många systrar har du?”. Då skulle jag frysa till is. Jag vet att jag skulle svara att jag har två systrar och hoppas till döds att jag inte får en följdfråga på det. För två systrar har jag, en på jorden och en ängel. Och som det känns nu, så kommer det alltid vara mitt svar. Jag fick frågan av en läkare förra veckan om hur många systrar jag har. Jag svarade två, en som ska fylla tjugofyra och en som ska fylla tjugosex. Men sen kom dom där följdfrågorna. Sjukdomar bland syskon och föräldrar. Och jag kände mig så otroligt trängd i ett hörn. Jag visste inte vad jag skulle svara och det blev svårt. Jag tror jag får börja förbereda mig mentalt för att kunna svara på obekväma frågor. Frågor som hur jag mår och så vidare. Då kanske jag inte känner mig så trängd och ställd när det väl inträffar. 

 

Kvällarna. Nu går det inte längre att somna lika tidigt då det är mycket ljusare och ute på kvällarna. Så kvällarna är inte samma räddning för mig längre. Utan det har blivit tuffare. Tankar som virvlar på där inne i huvudet. Tankar som gör at jag inte kan somna när dom väl satt igång. Så jag ska försöka börja hjälpa mig själv med att ta en stund varje kväll, om det är fint väder, och bege mig ut. Ta en liten cykeltur eller kvällspromenad. Det räcker med en liten stund. Bara för att undvika att fastna i en ond tankespiral när barnen väl lagt sig och tystheten kommer. Utan då kan jag gå ut på en liten cykeltur eller liknande. Jag och Adam har även tagit upp övningskörningen igen. Och det är också ett jättebra sätt för mig att bli upptaget av annat på kvällarna.

 

Att våga ta avstånd från sånt som jag mår dåligt av. Jag har pratade mycket med min psykolog om detta när jag var där sist. Och det kommer till att pratas om mycket vid nästa tillfälle också. Det är skillnad på att möta sina rädslor och att ta på sig för mycket. Mitt nya är att möta mina rädslor. Att sakta men säkert möta dom och successivt börja bearbeta dom. Det är inte hållbart att stoppa huvudet i sanden. Särskilt när jag knappt får ha huvudet kvar i sanden för att något (insikten) ständigt försöker dra upp det. Kampen blir för tuff. Men, det finns givetvis en gräns. Jag måste fortfarande få känna att jag kan stänga av. Fast på ett sunt sätt, såklart. Jag måste känna och respektera mina gränser. 

 

En gräns som jag fått upp ögonen för ordentligt denna veckan är att jag inte under några omständigheter klarar av att vara en del av det praktiska. Det knäcker mig totalt. Jag kan inte gå igenom hennes saker mer i nuläget. Jag kan inte ta del av någonting som har med utredningen att göra. Och jag kan inte rodda i varken minneslådor eller planeringar av pratiska saker. Jag kan heller inte vara en del av den juridiska biten och det som väntar framöver angående det. Jag måste bara få vara. Jag som person kan inte hantera det. Det blir för många käftsmällar. Mina föräldrar och min syster klarar av det på ett helt annat sätt. Och jag är glad för att dom gör det. Men just nu behöver jag skydda mig själv och där behöver jag dra min personliga gräns. Jag kan inte pressa mig själv så hårt på det sättet. Jag behöver tänka på min egen hälsa och mitt eget välmående. 

  

Minneslunden. Mitt monster och min mardröm. Jag tror att jag har gjort väldigt fel i att skjuta upp det såhär länge. Det har blivit roten till så mycket ont för mig i min sorg. Skulden jag känner över att jag inte tagit mig dit på fem månader är enorm. Den saknar helt proportioner. Den skulden har liksom tagit min självkänsla helt. Det har gått helt överstyr. Och jag känner mig så skamsen. Jag känner skam över att jag känner mig känslokall. Mamma och pappa går dit varje vecka, ibland flera gånger i veckan. Jag har vägrat att följa med. Vägrat att prata om den. Ja, vägrat allt som har med den att göra. Antagligen för att jag är livrädd över att behöva möta känslan av att hon inte finns längre. Verkligare än så blir det inte. Och det får mig att vilja kräkas. 

 

Mallans födelsedag ska firas där. Och det är om två veckor. Mitt mål var att jag skulle börja gå till minneslunden i början av april och fortsätta i maj. Att jag skulle ha varit där kanske sex gånger. Och hälften av dom gångerna med barnen, så att dom också får känna sig delaktiga. Träna på att gå dit och känna mig van vid miljön inför hennes födelsedag. För den kommer vara svår som det är. Jag är ju så långt ifrån mitt mål som jag kan komma. Det är ju bara att konstatera. Jag har bestämt flera gånger att jag ska dit, men jag har hittat ursäkter varje gång. 

 

Min pappa har sagt att jag bara ska ringa honom när jag är redo, så åker vi dit med en gång. Problemet är ju att jag aldrig kommer att ringa. För jag kommer aldrig känna mig redo. Jag kommer aldrig känna att ”idag är en bra dag”. Jag bestämde med pappa i söndags. Och jag trodde helt ärligt att jag skulle dit. Men så hade pappa ingen bil den dagen och jag gömde mig bakom att jag inte ville åka buss med massa människor efter att jag varit där för att jag inte vet hur jag skulle reagera. Sen framåt kvällen skickade pappa ett sms där han skrev att han fått tillbaka bilen nu så han kan komma och hämta mig på direkten. Då fick jag fullständig panik. Men till slut kom jag fram till att jag varken hade blomma eller gravljus hemma så det gick inte att åka dit. Så jag åkte aldrig. Och inte är jag förvånad över det. Och varje gång jag inte åker, desto större blir monstret. Och skulden, skammen och ångesten.

  

Min pappa vet. Han känner mig. Han vet att det inte är bra för mig. Att det får mig att må sämre. Imorse skickade han ett meddelande till mig. Han hämtar mig utanför lägenheten 17.30. Då ska vi till minneslunden. Kort och koncist. Antagligen precis vad jag behöver. Men jag har ju också mått helt fruktansvärt dåligt hela dagen på grund av att jag vet att jag ska dit ikväll. Men jag måste möta detta nu. Jag måste möta det för att kunna släppa all skuld och ångest kring att jag ännu inte varit där. Och jag måste få bort laddningen för själva platsen. Det är nödvändigtvis ingen plats som jag behöver förknippa med Mallan. Men det är en plats jag måste möta. Man måste möta sina demoner sägs det. Och det ska jag göra idag. 

 

Jag hoppas på något sätt att genom att gå dit idag så kan det hjälpa mig att bryta den här onda cirkeln jag hamnade i förra veckan. Att det blir en brytpunkt för mig själv. Att jag efteråt kan känna att jag är otroligt stolt över mig själv. Och jag är säker på att min änglasyster kommer att ge mig stöd. Att hon kommer lysa med sin vackra själ, rakt in i min. Men helst av allt önskar jag att det kommer kännas som en seger. Att ångesten och skulden kring situationen som jag byggt upp med minneslunden kommer att lägga sig efter idag. För jag behöver verkligen det. Och förhoppningsvis så kan jag ta mig dit ytterligare ett par gånger innan Mallans födelsedag. Men det steget jag tar idag är det största och mest laddade hittills. Det har blivit hundra gånger större än begravningen. Och jag hoppas att jag kan finna någon slags frid i detta idag. Att jag kan möta detta och sedan gå vidare med en ny känsla i kroppen. En känsla av styrka och kraft.

 

Att ta mig vidare. Hittills har jag inte levt. Jag har överlevt. Och att överleva är inte att leva. Inte ens i närheten. Den senaste veckan har jag spenderat så himla mycket tid till att rannsaka mig själv. Att rannsaka hur mitt sätt att sörja påverkar min hälsa. Mitt sätt är varken sunt eller bra för mig längre. Och det har jag verkligen kommit till insikt med denna veckan. Dels på egen hand och dels med hjälp av min psykolog. Min strategi ska inte längre vara att överleva. Jag är färdig med det nu. Jag kan inte göra så mot mig själv. Min nya strategi ska vara att försöka leva igen. På ett nytt och på ett helt annat sätt. Och genom att göra alla dom här sakerna så ska jag dels med hjälp av mig själv och dels med hjälp av andra börja leva lite smått. Jag ska börja planera mitt liv. Jag ska försöka sluta känna skuld. Och jag försöka hitta tillbaka till känslan av ett levande jag. För min skull. För alla människors skull runt omkring mig som jag bryr mig om. Och för Mallans skull. För om det är något jag vet, så är det att hon aldrig någonsin skulle vilja att jag inte lever mitt liv.