Tionde biten av brevet till dig
Min älskade syster. Min stora kärlek. Min halva.
Jag saknar dig så enormt jävla mycket. Det värker och brinner i hela mig. I varenda liten cell. Saknaden äter upp mig varje dag. Och jag försöker stå rakt, trots det, men det är så svårt.
Hur ska jag ta mig vidare? Blir det någonsin enklare? Kommer det nånsin igen kännas enkelt att andas? Släpper trycket över bröstet? Eller den tunga känslan av depression och ångest? Kommer det komma en dag i mitt liv där jag kan känna mig lycklig igen? Är det ens möjligt att känna mig hel utan dig? Kommer mitt huvud fungera som det brukar igen? Kommer jag kunna tänka klart och sluta vara så disträ och förvirrad? Kommer jag kunna skratta med magen och le med hjärtat? Sådär som jag brukade göra. Kommer jag njuta av min tillvaro igen? Kommer jag någonsin bli mig själv igen? Kommer jag nånsin känna igen mitt eget liv? Kommer jag kunna föreställa mig ett liv utan dig vid min sida? Kan jag försonas med mitt livsöde, Mallan? Eller kommer jag fortsätta att vara såhär brutalt hjärtskärande olycklig i hela mitt liv?
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka. Jag vet att du ser hur mycket jag kämpar med att upprätthålla en normal vardag. Hur dåligt jag mår över att det känns som att allt jag rör vid blir till sten för tillfället. Att jag inte kan göra något rätt utan att snubbla på mina egna fötter. Att allt runt mig blir till en enda röra. Ett kaos. Men det är för att allt är kaos i mig. Jag kan inte hålla en enda tanke stadigt i mitt huvud just nu. Jag försöker för mycket. Jag är trött på att blanda ihop saker. Och på att säga fel ord fastän jag tror att jag säger rätt. Jag är så otroligt trött på att vara såhär snurrig och förvirrad. Så vimsig och fumlig. Så distanserad från mig själv. Så olik mig själv. Jag vill bara att allt ska vara som vanligt igen. Jag vill bara vrida tillbaka tiden och hålla om dig en sista gång. Och aldrig släppa taget. Jag vill ha mitt liv tillbaka. Mina drömmar tillbaka. Och min livsglädje tillbaka. Jag vill ha dig. Precis här hos mig.
Älskling, jag vet att du ser hur mina tårar flödar varje dag när jag är själv. Varje dag på bussen påväg till jobbet känns det som att hjärtat brister på nytt. Allt gör så ont. Och jag är så sorgsen på jobbet. Inte för att jag inte trivs, utan för att jag känner mig så annorlunda. Hela jag är full av sorg och jag är så upptagen på jobbet att låtsas som att vara en lycklig och glad tjej att hela jag blir förvirrad och konstig. Det tar allt jag har och två hundra procent till att ignorera sorgen, olyckan och misären. Och så fort jag kliver på bussen och inte längre behöver upprätthålla en fasad så bryter jag ihop. Tårarna kan inte sluta rinna och hjärtat värker sådär igen. Jag blir så otroligt utmattad av att låtsas som att allting är som vanligt. När ingenting är som det en gång var.
Jag saknar dig så mycket Malin. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Du är min bästa vän. Du är den jag delar allting med. Det bästa och det värsta. Det skulle aldrig bli såhär. Vi skulle vara tillsammans jämt. gå genom livet, sida vid sida. Se våra barn växa upp tillsammans. Se våra barn älska och behöva varandra lika mycket som vi behöver varann. Det skulle inte sluta såhär. Hela min värld är upp och ner. Kommer jag nånsin repa mig?
Jag önskar så att jag kunde få byta plats med dig. Jag vill ge dig ditt liv tillbaka, Jag vill ge dig chansen att nå alla dina drömmar. Jag vill ge dig chansen att få krama ditt fina lilla barn och att få bli kallad mamma. Att få dina drömmars bröllop, som du längtat efter. Du är min lillasyster och det känns så jäkla orättvist att jag ska få leva men inte du. Det är mitt jobb att skydda dig och ta hand om dig. Och allt har bara blivit så fel. Du rycktes bort från jorden i ett svep. I ett enda andetag. Och jag hann aldrig ens säga hejdå. Allt bara tog slut. Från ett ögonblick till ett annat. Hur ska jag försonas med det? Allt tog slut så snabbt. Kommer jag nånsin att kunna greppa vad som hänt? Och vad det innebär?
Jag älskar dig syster. Så otroligt mycket. Och sorgen efter dig är vidrig. Det känns verkligen som att jag ska dö av brustet hjärta. Litegrann, varje dag.
