attfinnaskvarilivet.blogg.se

Oj. Jag vet inte ens vart jag ska börja skriva idag. Uppdateringarna på bloggen har varit få de senaste två veckorna. Och det finns skäl till det. Jag är för olycklig för att ens kunna slå på datorn. Eller ladda den. Eller ens formulera mig. Om jag trott att jag förstått allting tidigare, så hade jag fel. För så jag känner nu, det är nog värre än alla de sju senaste veckorna ihop. Nu är jag där. Nu har jag förstått. Nu har verkligheten kommit ikapp mig.

Som jag skrivit om tidigare så pågår en utredning kring min systers död. En utredning om vården och om huruvida vården har någonting med den här tragiska utgången att göra. Den utredningen kommer inte vara klar på länge. Men vi fick tidigt informationen att om det fastställs att hon har cancer så hade man inte kunnat påverka utgången. Och det har lite varit trösten. Den där lilla trösten. Som jag skrivit så mycket om tidigare. Att slutet ändå kändes humant. Hon visste i alla fall inte att hon skulle dö. Men nu har vi fått ny information. En helt annan information. Hade min syster opererats bara några timmar tidigare. Hade min syster sluppit vänta 1,5 timmar på ambulansen. Hade min syster fått röntgas direkt. Ja, då hade hon levt idag. Och det är så fruktansvärt vidrigt på alla tänkbara sätt. Det känns som om någon mördat henne. Det är så hemskt att veta att om någon bara tagit henne på allvar och fattat ett annat beslut så hade hennes liv räddats. 

På grund av allt detta så är uppdateringen inte så effektiv de senaste två veckorna. För all min tid och all min kraft går åt att fantisera om andra scenarion som hade lett till att hon levt idag. Alla om. Alla tänk om. Alla om bara. Alla om någon. Alla om jag. Om jag bara hade gjort någonting annorlunda. Om jag bara hade fått läkarna att fatta ett annat beslut. Tänk om jag hade tagit hennes smärta på allvar. Tänk om jag visste. Alla desperata önskningar om att vrida tillbaka klockan och göra om alla fel så att dom blir rätt. Och insikten av att det som hänt aldrig kommer att bli ogjort är barbarisk. Jag är så fruktansvärt olycklig. Det finns liksom inga ord för att beskriva mitt tillstånd.

Det finns ingenting som säger att hon hade överlevt längre fram. Hon hade en aggressiv cancer och tumören var stor och överjävlig. Jag vet att min syster hade varit så fruktansvärt olycklig. Hon hade vaknat upp till ett cancerbesked, en avbruten graviditet och en extremt tuff behandling omgående. Att veta att hon kanske inte kommer få leva sitt liv eller uppfylla sina drömmar. Och kanske så hade hon förlorat kampen. Men hon hade funnits idag. Och jag vet inte om det är själviskt av mig att tänka så. Det är det säkert i någon aspekt. Men jag vill att hon skulle få chansen. För nu vet vi att det fanns en chans för henne att få leva ett längre liv. Och jag hatar alla dom människorna som i sina felaktiga beslut såg till att hon inte fick en chans. Om allt hade gått rätt till dom där två dygnen så hade jag varit jävligt olycklig idag också. För att jag skulle se hur olycklig hon var. Men jag hade fortfarande haft henne. Jag kunde vara olycklig tillsammans med henne. Är det någon som förtjänar att få chansen att uppfylla sina drömmar och leva sitt liv, så är det hon. För hon är ju hon. Hon är M som i Mallan. M som i magisk. Och världen är en så mycket vidrigare och kallare plats utan henne.

Jag saknar henne så jävla mycket. Jag lider så kraftigt. Allt gör ont och jag hatar hur mitt liv ser ut. Det är så svårt att glädjas åt alla små saker när jag är såhär olycklig. Det är svårt att glädjas åt Indias första dag på förskolan. Hennes första födelsedag. Eller att finna lyckan i stunder med pojkarna och resten av min familj. Det är så svårt att se dom andra. Se dom på riktigt. Dom andra som jag älskar. Vara sådär närvarande som jag alltid varit. För nu är jag helt upptagen av sorgen. Jag är helt upptagen av att känna mig vilsen, ensam och förlorad. 

Om två veckor ska jag börja jobba. Jag hade sett fram emot det ganska länge. Jag kände mig full av kraft och energi. Jag längtade till kollegorna och mitt professionella jag. Det kändes så skönt att komma tillbaka till vardagen. Till måndagsångesten och fredagsruset. Men nu känns det så himla hemskt allting. Jobbet blir en flykt för mig. En flykt från mitt privata jag. Och jag kommer bara jobba halvtid. För jag är så otroligt emotionellt utmattad och utbränd så jag klarar inte mer än så. Och det var inte såhär det skulle vara. Jag ville komma tillbaka till jobbet som en lycklig arbetssugen och energifull människa. Jag ville inte komma tillbaka till jobbet som den människan jag är idag. Den vilsna, tråkiga och trasiga människan. En trasig människa som förlorat sin syster och bästa vän. Och som fick ett missfall en vecka senare. Jag ville att hela min känsla över att börja jobba igen skulle vara i en slags harmoni över att livet drar igång igen. Jag vill inte fly dit för att jag inte klarar av mitt privata liv. Allt känns så otroligt tragiskt. Men jobbet kommer bli en viktig del i min bearbetning. För jobbet är egentligen det enda jag har som Mallan inte var en del av. Och på så sätt blir det en flykt för mig. Kanske till och med en frizon. Men missförstå mig inte. Jag vill börja jobba. Jag längtar otroligt mycket dit. Men jag önskar att jag kom tillbaka till jobbet som den där superlyckliga, gravida människan som jag var för två månader sedan. Inte som den personen jag är idag. Inte med det här bagaget.

Jag är inte rädd för att inte hålla ihop på jobbet. För det vet jag att jag kommer göra. Jag har utarbetat en slags av- och påknapp. Jag kan aktivt stänga av allting. Jag tror att jag arbetade fram denna lilla knappen för att kunna bära min familj. Ifall dom skulle behöva det. Att alltid visa mig ”stark” inför dom. Så att dom kände att dom kunde få vara svaga. Att dom får vara små. Och att jag hjälper dom. För min familj är det viktigaste för mig. Så har det alltid varit. Men det måste också ut allting. Allt det där onda som jag bär på. Men jag bryter ihop när jag är själv. Jag gråter i sängen och jag gråter i duschen. Jag gråter när dom andra är i affären. Jag passar på att få ut allt när jag är själv. För jag är så rädd att andra ska påverkas mer än vad dom redan gör. Att jag ska påverka dom negativt. Men ibland önskar jag nästan att jag inte hade arbetat fram förmågan att aktivt stänga av och slå på känslostormarna. Ibland önskar jag att jag kunde få vara sådär liten som jag känner mig. Att bli tröstad utan att känna att jag behöver trösta tillbaka. Då kanske tyngden hade lättat lite emellanåt. Den känslan av att huvudet och bröstet på påväg att explodera av trycket inom mig kanske hade lagt sig. Om bara för några stunder om dagen. Då kanske åtminstone några andetag hade slutat göra sådär vansinnigt ont.

Just nu har jag både bihåleinflammation och öroninflammation. Ständigt huvudvärk och illamående. Och det känns som att jag har feber varannan dag. Jag går på antibiotika och bara väntar på att det ska kännas bättre. Men det känns aldrig bättre. Jag kan liksom inte skilja på vilka symtom som kommer från mina fysiska sjukdomar eller från mitt sorgetillstånd. Det är inte klokt egentligen vad jag går igenom. Vart jag är och hur jag mår just nu. Det är inte klokt att en människa kan bära på allt detta utan att det syns. Det är liksom inte klokt att jag kan vara såhär extremt olycklig och känna mig så jävla trasig, samtidigt som jag sitter på förskolan och skolar in mitt barn och skrattar åt hur knasig min dotter är. Att det liksom inte syns utåt, allt det där hemska som jag faktiskt bär på. 

Everyone you meet
is fighting a battle
you know nothing about.
Be kind. 
Always.

Efter att vi fick all nya information om allting så kändes det som att jag var tillbaka på ruta ett. Jag kände att jag blev så jävla arg. Jag ville bara skrika och hata på någon. Jag kände en desperat känsla att hitta någon som ska stå till svars för att min syster miste sitt liv den dagen. Jag kände att jag bara var tvungen att få tag på den läkaren som beslutade att min syster inte fick sin röntgen. Som berövade henne sitt liv och sina drömmar. Och som försatte en hel familj i sorg och tragedi. Som såg till att hon aldrig fick en chans att bli räddad. Den eller dom människorna som lät henne ligga och dö på akuten i Mölndal. Jag vet egentligen inte vad jag ens skulle ha sagt till den läkaren. Jag ville bara ställa mig och skrika ”du mördade min syster!”  Och ja, jag är helt medvetet om att det inte låter klokt. Helt irrationellt och vansinnigt. Det är inte en enskild person som är ansvarig utan hela jävla systemet där. För sånt här får bara inte hända. Jag blir så äcklad. Samma som jag kände när jag fick dödsbeskedet. Jag trodde en stund att jag själv var kapabel att ha ihjäl dom människorna som ansvarade för min syster när hon kom in. Sorgen och smärtan finner inga gränser. Men det var en akut stressreaktion jag upplevde där och då. Självklart skulle jag inte ha ihjäl någon. Det kan kanske vara bra att förtydliga. Det blir någon slags akut reaktion i stress, panik, ilska och rädsla typ. Den går att beskriva och förstå lika lite som själva situationen.

Men ilskan har flugit ur mig igen. Så nu är jag där jag var. I den tunga hemska känslan. I den tunga depressionen och ångesten. Helt totalt fast i sorgen. Bara att nu har jag inte längre förmågan att stänga av alla ”tänk om”-tankar. Nu kan jag inte längre skydda mig bakom att min syster blev fri från sin sjukdom. Att det var humant. Nu är det enda jag kan tänka på att hon hade levt idag om allt hade gått rätt till. Och den tanken skär hjärtat rakt itu. Det är den värsta känslan jag upplevt. Maktlös över att vi ställdes inför detta tragiska livsöde och att det hade kunnat förhindras. Jag känner mig tom och panikslagen på samma gång. Helt totalt jävla trasig i vetskapen om att det är fel och missar som gjort att hon dog. Att hade allt gått rätt till så hade jag kunnat ligga i min systers famn nu. Jag hade kunnat ringa henne bara för att få höra hennes röst. Jag hade inte behövt ligga här med krossat hjärta och förgäves försöka minnas hur hon doftade.

Mallan, jag älskar dig. Du är och har varit hela min värld. Och det kommer aldrig förändras. Och jag kommer aldrig sluta sörja dig. Jag kommer aldrig att kunna acceptera att du är borta. Och jag kommer aldrig försonas med tanken på att vi aldrig kommer kunna skapa några fler minnen tillsammans. Att varje minne vi delar redan har hänt. Jag kan inte längre tänka så som Håkan sjunger ”Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än”. För min älskling, det var tiden med dig som var den bästa tiden i mitt liv. Det var dom första tjugofem åren av mitt liv som jag på riktigt var lycklig. Resten av tiden kommer bara vara en skugga av allt som kunde ha varit. Allt mitt bästa hände tillsammans med dig. Och allt jag kan tänka på är att jag bara måste överleva och hanka mig fram tills dess att vi blir enade igen. I Nangilima.

Du vet att jag har varit så otroligt rädd för döden i hela mitt liv. Rädd för det allra mesta. Men den rädslan är borta. Jag kommer aldrig någonsin vara rädd för döden igen. När den inträffar, så är jag redo. För hur skulle jag kunna vara rädd för att dö när jag vet att du står på andra sidan och tar emot mig med öppna armar. Att jag får ligga i din famn igen. Höra din röst igen. Och känna din doft. Den där doften som jag saknar så det gör ont ända in i benmärgen. Men snälla syster. Älskade Mallan. Hjälp mig. Jag har aldrig någonsin varit ledsen eller gått igenom något svårt utan dig vid min sida. Ge mig styrkan att ta mig vidare. Visa mig att du finns här. Alldeles nära, även om du är långt bort. Visa mig att det är lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig. Att du finns här, precis där jag är. För jag behöver det. Jag behöver dig.