attfinnaskvarilivet.blogg.se

 Det är så det känns. Det låter helt vansinnigt. För vems liv är det jag lever? Det är ju mitt. Precis allting i livet jag lever är mitt. Det står mitt namn på allt. Men ändå känns det inte som mitt liv. Men det känns inte på samma sätt. Att leva känns annorlunda. Livet jag lever känns inte som en verklighet. Men inte heller som en dröm eller en mardröm. Det känns nästan på något sätt som att jag lever parallellt med mitt liv. Det känns som att min fysiska kropp lever på här på jorden, men min själ har en bit utanför. En fot vid sidan av min kropp.

I min privatliv är sorgen mittpunkten just nu. Den är ständigt närvarande och den syns alltid. Vi pratar alltid om den och vi känner den varje sekund. Men på jobbet är det annat. Där fortsätter livet som alltid annars. Alla kollegor lever sina liv. Och dom är lika fantastiskt härliga som alltid. Dom lever och dom är levande, i allra högsta grad. Och det blir ett så stort glapp till hur jag upplever mig själv. I mitt privatliv så är jag som alla andra - sörjande. Men på jobbet blir det inte riktigt så. Där försöker jag vara en kollega, som alla andra. Men att vara sörjande tenderar att ta över rollen som kollega väldigt mycket. Att sörja tar över det allra mesta egentligen. Men just på jobbet, där min sorg inte har någon plats, där blir det så verkligt att allting bara fortsätter. Trots att mitt liv står still. Och även om det är bra för mig att få uppleva den känslan, så får den mig också att känna mig vilsen. Det är nästan som att jag blir vilsen utan min sorg.

Jag kan uppleva att när jag är på jobbet så gör min fysiska kropp det den ska göra. Och den mår bra av det. Och min själ mår bra av mina kollegor. Deras varma kramar och kärleksfulla händer som kan svepa över mina axlar och min rygg. Deras peppande och tröstande ord. Deras genuina omtanke för mig är en gåva. Min själ försöker hänga på min kropp så gott den kan. Men en del av själen liksom nästa flyttar ut från min kropp och iakttar mig medan jag jobbar. Den är påväg någon annanstans. Den söker efter den där andra frekvensen precis bredvid vår, där min syster finns. Hela tiden söker den efter henne och känslan efter hur det är att vara tillsammans med henne. 

Den här känslan av en separation mellan kropp och själ och det själsliga sökandet efter min syster är inte bara något som känns på jobbet. Det känns i mitt privatliv också. Men då behöver jag inte kämpa med att stänga av den. Den inre konflikten eller inre striden blir inte påtaglig på samma sätt. Här hemma kan jag vara mig själv. Här hemma vår sorgen lov att vara mitt nav. Men på jobbet funkar inte det. Där måste jag stänga av sorgen. Och det är som att stänga av den största delen av mig själv i nuläget. Och då är det inte konstigt att jag känner mig vilsen.

Jag har hittills arbetat tjugofem procent. Och tiden på jobbet är bra för mig, den ger mig så mycket. Jag får göra något jag älskar. Och jag blir påmind om varför jag älskar det och hur mycket jag tycker om att vara där. Och det är en seger att ta sig till jobbet. Och att ta sig därifrån. Men om det kommer en dag som jag inte kan ta mig dit, så är det inte för att jag inte bryr mig. Eller för att jag inte anstränger mig tillräckligt. Jag försöker med allt jag har att skaka av mig sorgen. Och jag försöker att tänka på hur bra jag kommer må på jobbet. Och sen krigar jag ännu mer för att få på mig kläderna och ta mig ut. Men dom här dagarna då jag inte kommer iväg, så är det för att det inte går. Trots varenda kraftansträngning jag har i min kropp. För när dom dagarna kommer då jag inser på riktigt och på nytt att min syster och bästa vän är död och att jag inte kommer få träffa henne igen. Då finns inget annat. Då finns ingen väg upp från det. 

Resterande sjuttiofem procent av min arbetstidstid så gråter, sörjer och bearbetar jag. Jag ältar, skriker i min kudde och är arg. Jag känner mig förtvivlad, ledsen och tom. Jag inser, förnekar och inser på nytt - hela tiden. Och sen så känner jag mig helt jävla ensam. Jag är en syster som sörjer sin syster, med ett hjärta i tusen bitar. Men sen så hämtar jag barnen. Och då stänger jag av min sorg. Precis som på jobbet. För då är jag mamma och mina barn förtjänar inget annat än att ha en mamma som är tvåhundra procent närvarande. Och det tänker jag ge dom så länge jag andas. Dom har förlorat en kär familjemedlem, och det räcker. Jag skulle aldrig låta dom känna att dom förlorat mig också. 

Självklart sörjer jag inför barnen. Eller vi sörjer ihop. Vi minns ihop. Vi skrattar och gråter ihop. Men på ett vackert sätt. Ett fint sätt. Så att dom får känna att det är okej att vara ledsen. Det är okej att vara allt man är. Det är okej att känna alla känslor man känner. Men dom får aldrig se det där sörjande vraket som jag är när jag sörjer själv eller tillsammans med min syster och mina föräldrar. Det är jätteviktigt för mig. 

Men det blir ju också ett väldigt på- och avkopplande. Jag vaknar upp som en sörjande syster. Vraket. Jag börjar varje morgon med att gråta hysteriskt. Dom dagarna jag inte går till jobbet så fortsätter jag vara detta här destruktiva vrak fram till barnen ska hämtas. Annars så hänger jag av mig den rollen i kapprummet på jobbet. På jobbet är jag en kollega. Som försöker visa mitt engagemang, min passion och mitt driv. Min vilja att göra så gott jag bara kan. Trots att jag bara arbetar en fjärdedel, så försöker jag visa ett engagemang och intresse som om jag skulle jobba resterande tre delar också. Sen går jag och hämtar vraket på min krok igen. Så gråter jag hela bussresan hem. Så kommer jag hem och tvättar bort mitt utsmetade ansikte och sätter på ett nytt. Så går jag och hämtar barnen. Sen är jag mamma. Jag ser dom och jag hör dom. Visar dom att dom är viktiga för mig och att jag älskar dom. Sen när kvällen kommer och barnen lagt sig så försöker jag vara lite fru. Jag försöker vara lite närvarande. Men det lyckas jag inte alltid så bra med. För när kvällen kommer och lugnet lägger sig så kommer också tankarna. Min själ börjar söka efter hennes igen. Och jag är som på två ställen samtidigt. Sen går jag och lägger mig. Gråter mig vanligtvis till sömns. Och sen sover jag oroligt natten igenom.

Så jag antar att det inte är så konstigt att jag känner mig vilsen. Att jag känner att jag lever ett liv som inte känns som mitt. Att jag inte känner igen varken mig själv eller mitt liv. För jag lever på överlevnadsstrategi. Och det är inte att leva. Men kanske kommer jag komma dit där mitt liv består av mindre överlevnad och mer leva. Men oavsett vad så kommer sorgen finnas med mig för resten av mitt liv. Men just nu är jag nybörjare på sorg. Det har bara gått tre månader. Det är ingenting. Jag kan inte kräva av mig själv att jag ska hantera det på si eller så sätt. Jag kan bara göra så gott jag kan. Och lite till. Men nästa vecka blir det omorganisation i rollfördelningen. Nästa vecka börjar jag arbeta på femtio procent. Vilket betyder att möjligheten att fastna i det destruktiva sörjandet minskar till hälften. Och det tror jag gör mig gott.