Att hitta tillbaka till vardagen jag aldrig hade
Jag har fått höra att i sorg är det viktigt att hitta tillbaka till vardagen och låta den avlasta tankarna lite. För att undvika att fastna helt och hållet i sorgens vassa klor. Och därför kändes det viktigt för mig att gå tillbaka till jobbet igen. Och försöka få någonting i mitt liv i sitt normala tillstånd igen. Men jag var inte riktigt beredd på vilka känslostormar det skulle innebära.
På jobbet är det skönt. Där känner jag mig mer fri. Inte alls lycklig och leende med hjärtat som jag varit tidigare, men skyddad från min sorg. Och det känns skönt. Men jag var inte beredd på hur det skulle kännas efteråt, när jag väl kommer hem från jobbet. Eller när kliver på bussen hem. Jag blir knockad av att allt är förändrat. För även om jag är skyddad från alla intensiva och stormiga känslor när jag väl är på jobbet, så slår det mig som en orkanvind så fort jag lämnar skolgården. Där går jag, från min frizon och rakt in i mitt trasiga liv. Med vacklande kliv.
Jag vet inte vilka föreställningar jag hade kring vardagen. Jobbet är absolut en del av min vardag. Eller det var en del av min vardag tidigare. Men dom senaste 1,5 åren har jobbet inte existerat över huvud taget i min vardag. Min vardag har varit min familj. Jag har varit gravid, föräldraledig och all min fokus har legat på familjen. På mitt sociala liv. Mitt privata jag.
Min syster jobbade inte heltid och slutade väldigt tidigt på dagarna. Vilket gjorde att vi sågs mer eller mindre varje dag. Ibland kändes det som att vi var var föräldralediga båda två med India. Hon hade ett sånt jobb där vi kunde prata i telefon under hennes arbetstid. Jag och india brukade få vara med på videosamtal och se på medan hon bakade sina fantastiska bakverk. Varje rast ringde hon till mig och vi pratade så mycket att hon glömde av att äta. Det slutade mer ofta än ibland med att vi var tvungna att lägga på i panik när hennes rast nästan var slut för att hon skulle kunna slänga i sig maten. Och det senaste året så har jag nog träffat henne mer än vad jag har träffat min man. Och det säger så himla mycket. Varje helg sågs vi. Vi hade stående fredagsmys varje vecka och stående söndagsmiddag varje vecka. Sedan bara blev det per automatik att lördagen också spenderades ihop på ett eller annat sätt. För vi kunde inte vara ifrån varann. Varenda en av mina vanliga dagar, mina veckodagar, min vardag, så var hon så central. Min vardag var inte jobbet, det var hon och vi och familjen och bubblan. Våra planer inför framtiden och vår kommande gemensamma föräldraledighet. Det var min vardag.
Och nu står jag här och har precis börjat jobba lite grann. Vilket i sig är en så otroligt stor förändring gentemot hur min vardag såg ut innan. Och på det så har jag nu även en liten dotter som skolas in på förskolan. Att lämna ifrån mig henne som jag spenderat varenda dag tillsammans med det senaste året. Det är också en kolossal förändring. Och det lilla liv som börjat gro i min mage fick aldrig möjligheten att fortsätta växa. Men det är ingenting gentemot att jag har förlorat min bästa vän på jorden. Min tvillingsjäl och min förlängda del av mig själv.
Jag förstår verkligen inte hur jag ska kunna hitta tillbaka till en vardag som är helt främmande för mig. På alla vis, stora som små. Allt är nytt. Allt är annat. Allt är ingenting som jag förväntat mig. Ingenting är jag. Jag känner mig så vilsen. Allt har fallit under mina fötter. Allt som jag visste, som var vanligt och tryggt för mig. Min vardag, så som den såg ut, är förändrad. Jag har ingenting i mitt liv som är som det var för två månader sedan. Alla runt mig är i sorg, dygnet runt. Och jag också.
Så ibland blir det som idag. Idag skulle jag ha jobbat, men det är helt omöjligt. Jag har drömt så otroligt mycket inatt och har gråtit sedan jag slog upp ögonen. Och vi pratar inte om försiktiga små tårar som lyckas smita förbi min inre säkerhetsvakt. Utan fosterställning, höga skrik i kudden och intensiva gråtattacker som leder till att jag både kräks och kippar efter andan. Huvudvärken kom som ett brev på posten. Och det är inte så konstigt för det har gått så jävla lite tid. Två månader av tjugofem är är ingenting. Det är verkligen ingenting.
Och alla kartonger i lägenheten med hennes namn på. Alla lådor med materiella ting som är kvar från hennes tid på jorden. Dom är också så tunga att se. Det var inte så det skulle bli. Just nu har jag krupit in i hennes pyjamas, som hon fått av mig en jul för att hon alltid varit så frusen av sig. Och jag vet att det är destruktivt. Jag är helt medveten om att det inte får mig att må bättre i denna stunden över huvud taget. Men det får mig att känna mig nära. Det får mig att ta ett steg tillbaka från livet där ute som bara fortsätter. Det ger mig en känsla av att tiden står still och då känns distansen inte lika lång. Då känns det mer som att hon nyss var här.
En kär gammal vän skrev ett meddelande till mig igår kväll. Hon gav mig ett citat som hon snubblat över som fick henne att tänka på mig och den situation jag befinner mig i. Och jag vill gärna dela med mig av det citatet till er:
”A woman´s strenght isn´t just about how much she can handle before she breaks,
it´s also about how much she must handle after she´s broken. ”
