Tomheten ekar efter henne
Nu har det gått väldigt många dagar sedan jag publicerade ett nytt inlägg. Och det är inte för att det inte finns något att skriva. Tvärtom, det finns för mycket. Sen det sista inlägget har det inträffat saker som gjort ont. Som gjort för ont för att känna efter.
Min mamma och min son har fyllt år. Två av min älskade änglasysters favoritperson. Två av dom viktigaste personerna i hennes liv. Och tomheten och saknaden efter henne har varit så jävla framträdande.
På Isaks förra födelsedag så bodde hon hos oss. Adam var på utbildning i huvudstaden och Mallan bodde hos oss i nästan en vecka. Barnen hade längtat och tjatat efter den veckan, att Mallan skulle bo hos oss hade större fokus än att dom skulle få äta tårta. Adam skämtade och sa ”vad kul att barnen längtar tills jag ska vara hemifrån en hel vecka” varpå jag svarade ”det har inget med dig att göra, dom bara längtar efter att deras underbara moster ska bo med oss”. Vi hade en underbar vecka tillsammans. Och det blir ett sånt fruktansvärt hemskt kontrast gentemot hur samma vecka såg ut detta året.
Vi hade kalas för Isak, för det är så viktigt att bibehålla traditionerna som rör dom. Så dom inte bli påverkade på något sätt. Att det som är viktigt för dom, fortsätter vara viktigt för oss också. Men det var tungt inombords den dagen. Det kändes som att vi alla väntade på henne. Som att vi alla väntade på att hon skulle kliva in genom dörren och ropa ”var är mosters älskling?!” och springa fram till isak och lyfta upp honom i famnen. Men den stunden kom aldrig och det gjorde väldigt ont, precis överallt.
Mamma har som tradition våffelkalas när hon fyller år. Nygräddade våfflor och alla tillbehör man kan tänka sig. Det blev sån otrolig fest. Barnen älskade det! Och vi också. Mallan var så himla nöjd att det var våfflor och inte tårta. Man kan tro att alla konditorer älskar tårta, men så är inte fallet. I år hade vi inget firande för mamma över huvud taget. Inga våfflor och inget kalas. Det känns för jobbigt att styra ihop saker, precis som dom sett ut tidigare. För då blir den där tomma stolen runt bordet det mest synliga i rummet.
India har varit på sitt första tandläkarbesök. Hon har tagit hem sitt första påskpyssel. Ett färgglatt ägg fullt med fjädrar och glitter. Isak har fått sin första ”riktiga” cykel. Med cykelkorg och stödhjul som han är superduktig med. Noel har spelat sin första fotbollscup. Och han är så stolt för att han komma ända till semifinal. Det är så mycket som händer i barnens liv nu. Och jag saknar att dela det med henne. Hon var deras största fan. Hon gav dom av hela sig själv jämt. Hon har sett dom sen dag ett. Hon var med mig första gången jag träffade pojkarna efter att jag och Adam blivit tillsammans. Och hon har varit gränslöst engagerad sen dess. Våra barn har många i deras liv som älskar dom och det är fantastiskt. Många fantastiska människor från alla håll och kanter. Men jag är alldeles extra glad över att dom har fått ha en Mallan i deras liv. För det är helt jävla unikt. Hon är så unik på alla sätt. Hon var en ängel på jorden, min änglasyster.
Min telefon har gått sönder. Så jag ska använda min systers. Och igår satt jag med hennes och förde över alla hennes bilder till datorn. Och det var både smärtsamt och fantastiskt. Älskade hon. Majoriteten av alla hennes bilder var på barnen. Hennes underbara syskonbarn som hon älskade villkorslöst. Och det fanns så många fina bilder från underbara stunder som tog fram många minnen. Många minnen som idag är fulla av sorg, men som med tiden kommer stråla av kärlek.
Men det är inte bara familjerelaterade saker som dyker upp och gör ont. Konserten från Håkan på Ullevi från förra sommaren visades på teve på långfredagen. Håkans klubbland har premiär på Liseberg om någon vecka. Håkan på Ullevi detta året börjar närma sig. Så många saker som är så djupt förknippade med just henne. Och det river upp många intensiva känslor. Främst att det synliggör den enorma tomhet och ensamhet som jag känner efter henne.
Men det jobbigaste av allt. Det tyngsta av allt. Det är att det snart är maj och då skulle hon fyllt 26 år. Den dagen vågar jag inte ens tänka på. Den är ett stort monster och många av mina tankar går just dit. Min älskade underbara syster fyller år och hon är inte här och kan dela den dagen med oss.
Allt detta som hänt är en stor jävla tragedi. Jag förstår inte och kommer aldrig förstå hur hon kunde försvinna. Hur min syster, som alltid skulle finnas här, kunde dö. Dö i vidrig cancer som vi inte ens visste att hon hade. Cancer som kom och dödade på några månader. Som tog henne och hennes lilla bebis ifrån oss. Det är orättvist och hjärtskärande. Hur ska jag någonsin kunna acceptera vårt tragiska livsöde? Hur ska jag någonsin kunde acceptera att min syster aldrig kommer att komma tillbaka? Hur ska jag någonsin kunna acceptera att mitt liv för alltid är förändrat?
