Att finnas fastän man inte finns
Nu ska jag beröra något som säkert får många människor att himla med ögonen. Ett ämne som det nog finns extremt många, starka och blandade åsikter kring. Nämligen andlighet. Det har funnits ett stort intresse och en stor nyfikenhet på andlighet bland oss systrar. Det är något vi haft i gemenskap med mamma och vi har alltid haft en öppenhet och en dragningskraft till detta. Jag tänker beröra detta ämnet, inte för att övertyga er om någonting. Ni får tro precis vad ni vill. Alla är vi olika och det är en fin sak. Jag tänker spendera ett helt inlägg om detta, och säkert många fler efter detta, eftersom det är något som jag tänker på varje dag. Och jag är helt övertygad om att jag inte är den enda som förlorat någon som ständigt tänker på livet efter döden och som söker efter tecken. En bekräftelse på att den människa jag saknar så in i helvete på något sätt fortfarande finns runt omkring mig på något sätt. En liten värmande bekräftelse i magen. Någonting som kan ge själen ro.
Drömmar är också väldigt centralt för mig och något jag lägger ner tid på. Jag försöker ta reda på vad symboliken i mina drömmar betyder för mig i mitt liv. Kanske är det så att det är i drömmarna vi bearbetar allt vi går igenom. Både det som sker i det medvetna och i det undermedvetna. Att bilder och symboler i en dröm syftar till en känsla eller något som jag brottas med inombords. Just drömmar har väckt en slags nyfikenhet i mig och blivit ett litet redskap för mig att ta reda på vad jag känner där allra innerst inne. Men som sagt, alla är vi av olika uppfattning.
Och så har vi det här med tecken om närvaro. Några nätter efter den där hemska dagen så drömde jag en dröm om mig och Adam. Mitt i den drömmen så fanns Mallan där. Hon satt där, i en likadan tröja som India har, och med sin slarviga hästsvans. Men denna delen uppspelade sig inte som i en film, som mina drömmar brukar vara utan hon pratade med mig i realtid. Efter att allt hänt. Och det känns som hela drömmen stannade upp medan det samtalet ägde rum. För att sedan bara fortsätta. Hon sa att hon visste att jag behövde få se henne och ja.. så var det ju. Men samtalet var så kortfattat och avskalat på nåt vis. Nästan lite robot-aktigt. Kantigt. Det var inte som våra samtal brukade vara, utan det var helt annorlunda. Konstigt. Kort och koncist. Jag frågade om hon hann förstå att hon skulle dö. Bara rakt ut, rakt upp och ner ställde jag denna frågan. Jag fick ett väldigt personligt och speciellt svar. Men så ställde jag frågade igen. Med en underliggande ton att jag behövde något mer. Och fick även då ett svar som var väldigt speciellt. Jag återberättade varenda ord för min mamma och hon gick igenom hela tidsförloppet de sista timmarna. Och båda svaren liksom passade i pusslet från den kvällen på något sätt.
Jag vill inte riktigt berätta hur svaren såg ut, för jag vet inte riktigt om jag borde göra det. Det är något jag måste fundera på. Denna drömmen är fri att tolkas hur man vill och så är det med allt. Men detta är mitt liv och min historia. Utifrån mitt huvud, mitt hjärta och mitt sätt att se på mitt liv. Jag är naken och ärlig, precis som jag lovade. Och det ända som är viktigt är hur den drömmen kändes i mig, vad den betyder för mig och att jag vill visa att jag tror att den här typen av tankar och intresse är väldigt vanligt när man hamnar i en sån här tragisk situation. Att man söker svar från alla håll. Och att det är viktigt.
Idag hände någonting som slog ganska hårt i bröstet på oss som var med. Innan jag berättar vill jag bara att ni ska veta en sak. Mallans favoritlåt var Hurricane Gilbert med Håkan. Det är inte en av hans största låtar och inte någon som vanligtvis var med på spelningarna. En bortglömd pärla bland alla hits. Men hon tyckte om den så otroligt mycket. Det finns en rad i den låten som hon älskade. ”Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig”. Den ville hon tatuera in på sin arm. Den låten ska vara den första som spelas på ceremonin.
Idag var vi en liten stund på Liseberg tillsammans med syster, mamma och Sebastian. Jag gav allt jag hade för att hålla löftet till barnen om en jul på Liseberg. Jag kände att jag kan inte ta ifrån dom mer nu. Dom är redan fyllda av saknad efter det som var. Men det kändes inte alls som det brukade göra. Det kändes tungt och grått och julmusiken nästan högg i bröstet. Vi såg varandra, fast ändå inte. Det känns som vi bara ville skynda oss igenom hela besöket. Men vi försökte allihopa så gott vi bara kunde att bara finnas i stunden. Men det var svårt. ”Mina ögon kan glittra och min mun kan le, men sorgen i mitt hjärta kan ingen se”. Lite så och lite frustration över att världen bara fortsätter. Det var nästan som att jag ville sätta en skylt runt halsen där det stod: ”jag sörjer, ta hänsyn” samtidigt som jag bara ville vara som vem som helst där. Att alla ska både veta och inte veta på samma gång vad vi bär på. Denna ständiga konflikt i huvudet. Och jag sa flera gånger hur fel det kändes att vara där och hur vidrigt stort hålet efter henne blev just där och då.
Nu till händelsen. Precis innan vi skulle skiljas åt, så klev vi alla ut från dörrarna från ett café och så fort vi kom ut klingade orden ”Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig” från högtalarna ovanför oss. Låten fortsatte medan vi bara stod där och tittade på varandra. Vad hände med julmusiken? Aldrig nånsin har jag hört just den låten spelas ute sådär. Vi alla reagerade på väldigt olika sätt. Chock och känslostorm på samma gång. Det kändes overkligt och påhittat. Men det hände. Vi alla var där och vi alla kände. Där och då stannade faktiskt världen upp. Där och då fanns bara Håkan och Hurricane Gilbert. Där och då fanns bara vi och hon. I den stunden fanns bara den där värmande känslan i magen. Det lilla tecknet som gav en stunds ro i själen över att vi var där fastän att hon inte var det. Oavsett vad alla andra tror, så för mig kommer du alltid finnas även om du inte finns. Och jag kommer aldrig sluta söka efter en bekräftelse på det.
”Hon var väl kärleken
Han var i mitten av en Hurricane
Och vem tror på evig kärlek?
Ja, vem tror på den nu?
Hur kan dom tro på evig kärlek?
Hur kan dom tro på den nu?
Hurricane”
