Att leva tills man bli 80 samtidigt som man dör när man är 27
Att jag skulle förlora min lillasyster var aldrig något jag nånsin skulle tro att jag skulle vara med om i mitt liv. Jag är storasyster och jag har liksom förväntat mig att jag skulle försvinna från den här jorden först av oss systrar. Och att jag sen skulle vänta in dom och att vi skulle återförenas på andra sidan. Något annat fanns inte för mig. För jag skulle aldrig kunna klara av att vara utan mina systrar. Att förlora en närstående har alltid varit för fruktansvärt och vidrigt för att ens kunna tänka på. Jag visste att vi systrar skulle gå igenom förluster av närstående och kanske till och med ett och ett annat heartbreak. Det vet man ju liksom aldrig riktigt. Men vi visste också att när detta skulle ske, så skulle vi tre alltid ha varandra. Oavsett vad, så skulle vi alltid vara tillsammans. Då klarade vi allt.
Jag har tänkt tanken på hur jag skulle hantera mamma eller pappas bortgång. Jag och Mallan pratade om det ibland. Och ingen av oss kunde ens hantera tanken av att förlora dom. Vi började nästan gråta med en gång även om vi vet att tiden gör sitt och naturen har sin gång. Jag minns hur vi kunde titta varandra i ögonen och ta varandra i händerna och även om vi inte sa något så kunde vi båda känna ett lugn i att oavsett vad så kommer vi att gå igenom allt sånt svårt tillsammans. Vi kommer alltid stå enade. Ibland tänkte jag även att någon gång kanske jag och min man går skilda vägar, att kärleken tar slut nån gång under livets gång. Och den tanken gjorde ont att tänka på. Men jag fann en tröst i att även om det skulle bli så, så kunde jag nog flytta in hos Mallan och Sebbe ett tag. Och där skulle jag vara så jävla trygg. Inget skulle kunna komma åt mig. Det finns ingenting jag inte hade klarat så länge jag var tillsammans med min syster. Hon var min helande kraft och min tvillingsjäl. Det fanns en slags energi oss emellan, en så enormt stark gemenskap. Ni vet, att man helt fullt ut känner sig som ett med någon. Att man låtit någon annan bli en del av sin egen identitet och man inte riktigt vet vem man är om man inte är tillsammans med den personen. Att man nästan andas varandras luft. Så var det för oss.
Det känns som jag har förlorat allt just nu. Jag har förlorat min lillasyster och min bästa vän. Jag har förlorat min ursprungsfamilj - där vi liksom kom ifrån. Där vi blev vi - tillsammans. Vi som alltid varit fem är nu bara är fyra och lever i skuggan av den familj vi en gång var. Jag har gått miste om min livslust och lycka gentemot livet. Jag har mist alla tankar på mina drömmar och viljan att uppfylla dom. Jag har förlorat musiken. Jag har förlorat glädjen till Håkan. Jag har förlorat bubblan. Den där underbara bubblan som vi hade, där vi gjorde upp alla planer för framtiden tillsammans. Var det januari, så hade vi varenda helg inplanerad med saker fram till april. Det var som att vi levde för ett liv tillsammans. Jag har förlorat hela min framtid tillsammans med henne. Och hela min framtid med mig - som mig själv. För jag kommer aldrig någonsin bli den jag var. Jag har förlorat min kraft och min energi. Min personlighet är totalt förändrad - jag är som ständigt bortkopplad från verkligheten. Jag har förlorat den personen som visste precis allt om mig. Den personen som alltid fick veta allting först, oavsett vad det var. Jag har förlorat mitt livskamrat. Och jag har förlorat min egen identitet. Jag kan mitt namn och mitt personnummer, men jag har tappat bort vem jag är. Jag har förlorat mig själv.
Mallan sa till mig att hon hoppades på att det var en liten flicka som låg i hennes mage. En liten Eira. Hon berättade att hon vill ge sitt barn det vi har. Och hon ville ge India en syster att bli ett med - så som vi blev. Det skulle vara 1,5 år mellan India och hennes bebis, och det var ungefär samma ålderspann mellan mig och Mallan. Hon sa att eftersom vi spenderar mer tid tillsammans än vad vi gör ifrån varandra så kommer våra barn aldrig bli kusiner. Utan dom kommer bli syskon. Och att jag skulle bli lika mycket mamma till hennes barn som hon är till mina. Så hon hoppades på en liten syster där inne, och att den lilla och India skulle få uppleva det systraskap som vi fått uppleva. För det var något extraordinärt. Något unikt och helt jävla underbart. Det är såna här saker som visar vilken fantastisk människa hon var. Hon var utan tvekan den mest genuina människa på denna jord. Det fanns inte en ond eller elak cell i hennes kropp. Hon var så vacker och så unik.
Detta kommer alltid prägla mitt liv och jag kommer alltid att leva i skuggan av det liv som jag såg framför mig. Ett liv tillsammans med mina systrar där våra barn skulle bli vuxna tillsammans. Det liv vi alla tre drömde om att få. För vi hade bara börjat. Vi är 23, 25 och 27 år gamla. Världen ska liksom inte rasa då. Vi skulle äntligen få vara mamma ihop alla tre. Och våra barn skulle få växa upp i den finaste av familjer. För så mycket kärlek det fanns mellan oss tror jag är något alldeles speciellt. Jag fick 23 år tillsammans med dom två. När vi kunde ha fått ett helt liv ihop. Även om jag lever tills jag blir 80 år, så kommer en del av mig inte bli äldre än 27. En stor del av mig dog med henne. Och den delen kommer aldrig kunna fyllas av någon annan.
Vi kallade varandra för "halvan" och "min halva". Och så är det även nu. Den halvan av mig som var hon, kommer aldrig kunna ersättas av en ny halva av mig själv. Även om det bli så - att jag tvingas bli ett helt jag. Av bara Sandra. Så kommer den personen aldrig kännas som jag. Jag kommer aldrig känna mig som mig själv utan henne. Resten av mitt liv kommer jag tvingas leva utan det vi var tillsammans. Och jag kommer aldrig kunna sitta i soffan och se min man i ögonen och säga att livet är helt perfekt. Att jag aldrig varit så lycklig nånsin i hela mitt liv. Den känslan kommer jag aldrig igen få uppleva. För inget kan kännas helt och komplett och perfekt i en värld där hon inte finns vid min sida. Det finns inga ord som kan beskriva den smärta som finns inuti mig just nu. Det känns som att hela min värld har exploderat. Och alla miljarder små bitar som blev kvar av den trasiga världen har samlats i en hög ovanpå mig. Och där någonstans under allt bråte, under resterna av det som en gång var mitt liv, där ligger jag och kan inte röra mig.
