attfinnaskvarilivet.blogg.se

 

Den senaste veckan har jag känt känslor som jag aldrig känt förut och jag har känt saker jag inte visste att jag kunde känna. Jag har tänkt tankar som jag aldrig ens trott att jag var kapabel att tänka. Livet är något stort och fint, men just nu är det min största fiende. Så någonstans började jag googla, googla och googla. Jag sökte svar och information. Men främst sökte jag efter människor som gått och går igenom samma sak som jag och min familj gör. För att få bekräftelse på att någongång någonstans så går det att lära sig att älska livet igen. 

Men det är ingenting som bara händer. Allt det som finns i min kropp måste få komma ut på ett eller annat sätt.

 

Olika sätt funkar olika bra för olika människor. Psykologsamtal, terapi, sociala nätverk, träffar, diakoner och svenska kyrkan. Jag har olika inställning till olika metoder, och jag kommer ta upp det allt eftersom jag möter det under tidens gång. Allt har sin tid. Men jag tror att den egna sorgebearbetningen är avgörande. Jag måste våga möta mina egna tankar. Jag måste våga ta i mina värsta farhågor och lära mig hur jag ska hantera min oängliga saknad. Jag måste våga sätta ord på både det fina och det fula, för jag vill inte fastna där jag är nu. Det finns många olika sätt att ge uttryck för sorg. Skriva, måla, skapa, fota, idrotta, baka, podda mm. Både offentligt och privat. Dock är jag otroligt dålig på allt ovanstående, förutom möjligtvis att skriva. Sen om jag skriver hellre än bra, låter jag vara osagt. Det finns så mycket mer hjälp att få. Detta var bara några exempel på vart mina tankar varit någonstans och vad jag tagit till mig.

 

Jag har valt att skriva. Och jag ska göra det offentligt. Men varför offentligt? 

Jag tänker att om jag ändå ska skriva om min sorg kan jag lika gärna låta alla som vill ta del av det. För om det finns någon möjlighet att min sorgebearbetning når ut till andra människor som står inför samma hemska verklighet så kan det resultera i något gott. Jag är inte den första som googlar och googlar och goolar och söker svar och bekräftelse. Och jag är definitivt inte den sista. Och om det finns en chans att jag kan hjälpa andra på vägen, så vill jag göra det. 

 

Att skriva om det svåraste jag varit med om och antagligen kommer vara med om är inte enkelt. Sorgen har många skepnader och den närmsta tiden kommer det finnas fler fula tankar än fina. Men jag hoppas att ni visar respekt och inte dömer mig. Att ni låter känna mig allt som jag kommer att känna och att det är helt okej. Er kärlek och eran omtanke kommer vara en livlina i detta. Ensam är inte alltid stark.

 

Kram
Sandra