attfinnaskvarilivet.blogg.se

Just den där dagen då det kändes som hela livet ödelades kan jag inte riktigt skriva om ännu. Jag kommer dit, men jag vill att när jag skriver det inlägget så ska hela jag vara medveten om vad som faktiskt har inträffat. Hela jag ska ha förstått vad som har hänt, hur det hände och varför det hände. Jag har faktan och informationen. Jag har det vidriga och äckliga resultatet. Men jag saknar den totala insikten för en del av mig är fortfarande i förnekelse. Även om den delen krymper lite för varje dag som går så finns den fortfarande. Jag vill, som jag skrev i tidigare inlägg, kunna ta orden i min mun och skriva ner dom, naket och ocencurerat. Jag måste själv tro på orden när jag berättar om dom, därför vill jag vänta. För min skull och för er skull. För min bearbetnings skull och er för förståelses skull. Jag får inte glömma varför jag gör detta. Jag gör det för att bearbeta mina känslor och för att lyfta fram mitt innersta. Och jag gör det för att andra där ute, som kommer vara med om samma grymhet, ska kunna relatera till det jag skriver och kunna känna igen sig. Att dom ska få känna att varje känsla, hemsk och vacker, är helt okej att känna. Och att det är viktigt att både våga låta sig själv känna och uttrycka känslorna. Just därför vill jag vänta tills chocken helt har lagt sig. För jag vill att känslorna ska vara äkta och komma rakt ut från hjärtat, utan att något blockerar dom.

 

Jag tror att den så kallade chockfasen, den som kommer direkt efter en förlust, kan vara olika lång för olika människor. Längden beror säkert lite på hur man hanterar saker på ett personligt plan, vissa människor har lättare att "stänga av" än andra. Och vissa har lättare att våga känna efter. Men det beror nog främst på hur nära relation man har till den person man förlorat. Och om förlusten var väntad eller om den kom som en blixt från klar himmel. Vad jag har förstått så kan man hamna i chock någon dag eller så kan den vara ända fram till ceremonin. Men att ceremonin oftast brukar vara en brytpunkt för alla. Då slår verkligheten till i alla dess dimensoner och på alla plan. Just nu förstår jag resultatet av det som hänt, men det är på något sätt som att den vetskapen susar runt omkring min kropp. På utsidan. Jag kan slå bort den om den kommer för nära eller råkar nudda vid mig. När allting istället tränger igenom och helt och hållet når in till det mentala, det är då chocken per definiton är över och alla starka känslor och reaktioner tar vid. 

 

Ni ser att jag använder ord som "förlust" och "ceremoni" i stället för dom där andra orden. Jag kan inte använda ord som död, avliden, begravning mm för jag vill inte kännas vid dom. Så jag talar om datum och andra uttryck som känns mindre brutala och hemska. Och det är lite det jag menar med att jag inte vill skriva om "den där dagen" ännu. Jag vill vara klar, begriplig, äkta och framför allt ärlig. Ärlig mot mig själv och mot er. Detta är ett väldigt tydligt exempel på att jag fortfarande är i chock. Jag kan fortfarande delvis stänga av, ignorera och låtsas som inget hänt. Även om det som sagt börjar bli svårare att ignorera detta stora monster som bara växer ju mer jag försöker ignorera det. Men ju större det blir, desto svårare kommer det också bli att undvika en konfrontation.

 

Hur har chocken visat sig för mig? 

Om man ser till mitt beteende så har chocken nog visat sig främst i ilska, provokation och irritation. Jag är en väldigt ful version av mig själv just nu och ingen jag någonsin egentligen skulle stå för att vara. Men jag är medveten om att det är min kropp som slår på full styrka i försvarsmekanismer. 

 

När det kommer till just ilskan, så tror jag att den finns så starkt i min kropp just nu, dels för att jag faktiskt är arg och dels för att det är så jävla mycket enklare att vara arg på något helt irrelevant än att tänka på det som hänt. Jag kan bli arg på det mesta, men det går i vågor. Jag blir arg över något när jag känner att jag behöver bli arg för att blockera sorgen. Det kan vara saker som jag aldrig skulle reagerat på i vanliga fall. Men just nu väljer jag aktivt att bli arg på dom, till och med rasande i vissa fall. Det kan vara något så löjligt som att mjölken är slut eller att "någon" har slarvat bort något som jag inte ens behöver eller är intresserad av. Och när jag inte hittar något att bli arg på så har jag sparat vissa saker i en liten dum låda i mitt huvud som jag plockar fram när jag behöver bråka om något. Det är så jävla skönt att bråka ibland. Den här lilla lådan hatar jag, den är dum och taskig och den sårar människor jag älskar. I den lådan finns en situation som ägde rum på sjukhuset som jag blev väldigt upprörd över. Den ilskan jag känner över denna händelse saknar helt proportioner och är helt fruktansvärt dramatiskt överdriven från min sida. Det är jag helt och hållet medveten om, men den situationen har jag totalt låst mig vid och kan inte gå vidare från. Det är nästan så att man skulle kunna tro att om den situationen inte hade inträffat så hade allt varit bra nu. Men så är det verkligen inte. Möjligtvis i mitt huvud ibland. Det är bara jag som fäst extremt stor vikt vid just den händelsen och hakat upp mig på den. Jag har pratat med en psykolog om detta och hon förklarade att det är väldigt vanligt att haka upp sig vid en sån här sak och att inte vilja släppa taget. För om man släpper taget och försonas med den händelsen då kan man inte längre blockera undan det man egentligen är arg över, utan man tvingas möta det. Jag ska skriva om den här händelsen vid ett senare tillfälle för den spelar en stor roll i hela min känsla av hur allting skötts, så det är extremt viktigt att jag bearbetar den situatuonen. Men innan jag skriver om den händelsen så måste det sluta vara så laddat först. Ilskan måste ha släppt och muren måste vara riven. 

 

Jag förstår att det jag skriver säkert låter som ett helt fruktansvärt beteende. Men jag sa också att jag skulle vara naken i mitt skrivande. Visa allting, både det fula och det fina. Och just idag så har det inte funnits så mycket fult, och därför passar jag på att skriva om den biten. Just i den här stunden kan jag se klart på ilskan och hur jag använder den som ett verktyg för att blockera sorgen. Åtta gånger av tio blir jag arg på något materiellt, så det är sällan jag riktar den mot någon person. Eftersom jag egentligen inte är arg på någon utan söker efter saker att vara arg på så blir det nästan för abstrakt för att faktiskt kunna vara arg på en viss person. Oftast är det en generell ilska som behöver ut och jag tror jag behöver en anlednig för att vara arg. För av någon anledning så förknippar jag ilska och att vara arg med något fult, även om det är en lika äkta, stark och viktig känsla som alla andra. Och eftersom ilska är den känsla jag känner starkast just nu, så är det också den som jag främst behöver ge utlopp för.

 

När det kommer till irritation och provokation så är det också en väldigt tydlig försvarsmekanism. Just irritationen är väl ganska generell och alltid existerande. Den är inte som ilskan och kommer i omgångar. Jag känner irritation mot allt det allra mesta. Jag är väldigt irriterad generellt på att alla andra människors liv bara fortsätter som vanligt när vårat liv bara tagit stopp. När hela vår värld vänts upp och ner och våra hjärtan slåtts i spillror, så fortsätter andra människor att planera jul och nyår. Lyckligt och ovetandes om hur orättvist livet är. Precis som vi gjorde, förra december när vi fortfarande var en lycklig familj full av kärlek. Människorna utanför våra fönster tycks vara lyckliga och förväntansfulla medan vi ständigt slits mellan dödsångest och livsångest. Att inte vilja dö och inte vilja leva. Att knappt existera, fast vi lever. Jag blir irriterad över att inte hela världen inväntar oss, att den bara fortsätter. Sen blir jag även irriterad över allt som innebär att vänta. Allt måste hända med en gång så jag inte hinner stå still med mina tankar. Men att vara irriterad är ju även det en enklare känsla än sorg och att vara ledsen. Provocerar gör jag inte så mycket, men lite grann nångång varannan dag. Jag lägger onödiga kommentarer och kan ibland nästan vilja få någon att få dåligt samvete över något så att jag kan bli irriterad.

 

De första dagarna kräktes jag väldigt mycket, men det gör jag inte längre. Jag grät också hysteriskt första dagen. Sen har gråten kommit några fåtal gånger bara. Chocken och förnekelsen tog över. Jag blev apatiskt och arg om vartannat istället. Men samtidigt, hur kan jag gråta över något som jag inte riktigt tror har hänt? Vid ett tillfälle var jag helt övertygad om att jag ligger i koma och drömmer allting. Vid ett tillfälle var jag säkert på att hon iscensatt allting själv. Varför hon skulle göra det visste jag inte riktigt. Ibland känner jag "åh vad skönt det blir när det här är över så allt bara kan vara som vanligt igen". Det är sjukt hur man kan veta något och inte veta det på samma gång. Hur man kan välja att bara en del av kroppen ska förstå och att man kan vara medveten om att det faktiskt är så, men att ändå inte "vakna upp".

 

När jag skriver detta känns det helt jävla sjukt. Jag vill vara som mig själv. Jag vill känna igen mig själv. Jag vill vara den personen jag för några dagar sen var stolt över att vara. För att kunna komma framåt så måste jag släppa på chocken. Men jag är inte redo. Jag är inte redo för att inse eller för vad som komma skall. När alla murarna fallit och det bara är sorgen och tårarna kvar. Det är jag extremt rädd för. Jag har inte ord för hur rädd jag är för den delen av sorgearbetet. Den delen som är längst, intensivast och kan pågå ett helt år innan den övergår i en acceptans över att livet inte ser ut som det en gång gjorde. Jag är rädd för att fastna där. Jag är rädd för att försumma mina barn och att inte kunna visa tillräckligt med kärlek till min man. Jag är också rädd för att inte kunna finnas där för mamma, pappa och Sofie, när jag vet att dom kommer behöva mig. Precis så som jag behöver dom. Jag är rädd för depression och det svarta och det mörka. Jag är rädd för att alla ska försvinna in i sig själva och att vi glider ifrån varandra. Jag är rädd för att denna sorgen ska finnas över vår familj som ett tjockt kvävande täcke resten av livet. Jag är rädd för att inte kunna fånga upp dom jag älskar och jag är för att dom inte ska kunna fånga upp mig. Jag är rädd över att aldrig nånsin mera bli lycklig igen. Att alltid vara som en spöklik version av mig själv. Och jag är helt jäkla skräckslagen över att ha alla dessa känslor och rädslor och att aldrig någonsin igen kunna få dela dessa med den personen jag allra helst vill dela dom med. Att jag för första gången i mitt liv ska behöva resa mig från den grusiga och håliga asfalten utan att hon finns där och håller mig i handen och borstar bort smutsen från mina knän.