Ett hedersuppdrag
"Du är min fadder för jag tror att du kommer att:
Lyssna på mig när jag har något att berätta,
se mig när jag behöver bli sedd,
trösta mig när jag är ledsen
och skratta med mig när jag busar med dig.
Låta mig ta del av din visdom och erfarenhet,
lyssna nyfiket på mina drömmar, hur stora de än är
och utmana mig i mina tankar när jag behöver det.
Vara glad med mig i mina medgångar
och peppa mig i mina motgångar.
Ge mig din tid och kärlek
för jag tror att du kommer betyda mycket för mig.
Jag har valt dig Malin som min fadder
för jag tycker att du är en fantastisk person.
Med ditt stora hjärta kommer du sitta som en ängel på min axel
och vägleda mig att följa mitt hjärta vid livets alla vägskäl."
Hennes band med min dotter India var så himla unikt. Jag är övertygad att hon och hennes Sebastian var lika mycket föräldrar till India som jag och Adam. Vi spenderade ju nästan all tid tillsammans. India var hennes stolthet. Jag vet att hon pratade om henne jämt och visade upp bilder på henne jämt. Hon var så otroligt stolt över att få vara moster till henne. Och när hon fick bli fadder så sa hon att det var ett hedersuppdrag. India gav henne den här texten och hon hade placerat den hemma lika stolt och synligt om man hade kunnat placera en guldmedalj i fotbolls-vm. India var hennes guldmedalj och hon var lika förväntansfull över att få se henne växa upp som barn är förväntansfulla inför julafton.
Tårarna har inte fått så stor plats ännu på grund av chocken, men vid ett tillfälle under första eller andra dagen så föll jag ihop totalt. Det kom upp en fruktansvärd tanke i mitt huvud och den fällde mig totalt. Jag skrek och skrek, hyperventilerade, svor, grät hysteriskt och helt tappade fattningen. Jag trodde sorgen skulle kväva mig under det ögonblicket. Efter det stängde jag av totalt, det var då jag blev så himla arg hela tiden istället. Tanken som så plötsligt slog mig var att India kommer inte minnas henne. India kommer inte minnas att hon funnits. India kommer inte minnas hur fantastiskt deras band är. India kommer aldrig ha egna minnen tillsammans med henne. India kommer aldrig få se vilken underbar människa hon var och hur hon ställde upp i vått och torrt. Och Mallan kommer inte få se henne växa upp.
För några veckor sen, i början av november så var hon här och hade bakdag med mig och India. Då satte jag henne ner lite seriöst och sa att jag ville prata med henne om en sak. En viktig sak. Jag berättade att jag och Adam diskuterat och att jag bestämt mig för att skriva in i ett testamente att jag önskade att Mallan skulle bli vårdnadshavare för India om jag skulle dö. Att hon och Adam då skulle ha gemensam vårdnad och Mallan skulle ha samma rätt till umgänge med India som Adam. Hon började gråta när jag berättade det här. Hon fick mig att lova att vi skulle bli gamla tillsammans. Sen sa hon att om något mot förmodan skulle hända mig så skulle hon se till att India fick världens bästa liv. Att India alltid skulle veta hur älskad hon är. När detta samtalet ägde rum var min älskade lillasyster redan döende, men ingen visste någonting. Inte ens hon själv. Älskade syster.
Aldrig någonsin har någonting gjort såhär ont. Aldrig någonsin har jag upplevt sån här rå smärta förut. Jag kommer aldrig kunna acceptera att detta hänt oss. Och jag kommer aldrig i hela mitt liv kunna acceptera att den mest godhjärtade människan på jorden inte fick leva mer än 25 år. Att någon som hela sitt liv gjort allt för att hjälpa andra att uppfylla sina drömmar, inte fick uppfylla sin stora heligaste önskan att få bli förälder. Hur fan kan någon som är 25 år, älskar att träna, frisk som en nötkärna, med ett hjärta av guld och som dessutom är gravid, få en äcklig jävla hjärntumör och dö. Bara sådär. Från en dag till en annan. Hur fan kan detta hända?! Jag kommer aldrig nånsin att bli hel igen. Och jag kommer aldrig nånsin kunna bli den som jag en gång var. Hon - oss - vi tillsammans, det var min identitet. Allt vi gjort och allt vi skulle göra. Jag hade gjort vad som helst för att byta plats med dig. Jag hade offrat mitt liv på en sekund för att veta att du fick möjligheten att leva ditt liv. Du var lillasyster och jag var storasyster. Vi tre systrar skulle alltid vara tillsammans. Tills ålderdomen tog oss. Vi skulle kämpa oss igenom livets alla förluster tillsammans. Och allting skulle vara okej för vi skulle vara tillsammans.
Inte utan er. Aldrig utan er.
