attfinnaskvarilivet.blogg.se

Idag är livet avskyvärt, svart och jävligt kallt. Meningslöst och oviktigt. Idag blev det lite mer på riktigt.

Idag för exakt ett år sen så var jag höggravid och var på mitt sista barnmorskebesök. Tanken var inte att det skulle bli mitt sista, utan jag hade bokade tider hos barnmorskan in i februari. Men jag minns verkligen den dagen. Jag var så förväntansfull och lycklig. Fick lyssna på hjärtat i magen och skulle hem och fixa och dona för uppesittarkväll och julafton. Idag hade jag också ett bokat besök. Fast på begravningsbyrån. Hur lyckligt jag var vid denna tiden för exakt ett år sen. Och hur vansinnigt olycklig jag är idag. Livets största kontrast. Att välkomna ett liv. Att ta farväl av ett annat. 

Innan samtalet på begravningsbyrån var jag arg och bråkig inombords. Min kropp rustade väl. Den såg till att jag var arg istället för att fastna i förtvivlan. Hade jag brutit ihop så hade jag nog aldrig tagit mig till mötet.  Så i förmiddags hade noll tålamod för den retsamma lillebrorsan och den missunnande storebrorsan som inte kunde hålla sams i ens en minut. Det spelar ingen roll vad dom gjorde, dom hamnade i konflikter med varandra om allt. Det blir så himla sårbart. Att jag känner att jag inte räcker till. Att jag inte kan finnas där för dom så som jag vill. Jag blir frustrerad och dom blir frustrerade. Just nu är samspelet inte enkelt. Inte för någon. Vi alla här hemma bär på en kraftig sorg och vi alla är lättretliga och utan tålamod. Både jag, Adam och barnen. Jag känner att jag drar mig undan, fastän det är det sista jag egentligen vill. 

Imorse vaknade jag och kände att jag inte ville leva längre. Jag ville bara att allt ont skulle försvinna. Jag kände att jag inte klarade en dag till med den här känslan inuti mig. Och jag tänkte ”inte en dag till utan henne”. Jag vill ändå säga att jag aldrig skulle kasta bort mitt liv. Jag tänker leva tills mitt liv tar slut. Av sig självt. Men mornarna känns såhär. Så jävla tunga och omöjliga. Kvällarna känns lättare, för då har jag liksom klarat av ännu en dag. Ångesten är aldrig så stor som när jag ligger där i sängen på morgonen och vet att nu måste jag hålla ihop en dag till. En jävla dag till. En dag till som jag ska avsky. Och en dag till där jag vet att jag kommer vara någon annan. Någon annan än mig själv. Olycklig, apatisk och arg.

Igår fick jag ett meddelande från en kär vän. Hon påminde mig om att jag en gång sagt att godhet är det finaste som finns. Och att det är något som fastnat hos henne. Jag är så tacksam över att hon påminde mig om att jag sagt så. För dom dagarna då jag tappar fotfästet och hela min identitet känns förlorad så känns det så viktigt att få något att hålla fast vid. Precis så kändes dom orden från min vän igår. Hon gav mig en glimt av mig själv att klamra mig fast i.

Under samtalet på begravningsbyrån grät jag mycket och var extremt ledsen. Vi fick träffa en fantastisk man, Gillis Edman, som ska hålla i ceremonin. Vi skulle berätta om vår älskade syster. Så att han skulle få lära känna denna fantastiska människa. Och det var nog det svåraste jag gjort. Att tala om henne på det sättet. Med sorg och förtvivlan. Med panik och ångest. Men han sa en sak som fastnade hos mig. Han sa att vi inte skulle glömma av varandra. Även om vi alla bär samma tunga sorg så kommer det alltid vara någon av oss som är starkare än någon annan i just den stunden. Och så är det ju faktiskt. Vissa dagar känner jag så som jag gjorde imorse och då finns det någon annan som kanske känner sig lite starkare än mig som kan hjälpa mig upp. Och de stunder jag känner att jag har mer kraft, så vill jag försöka lyfta upp någon annan. 

Det är svårt med familjen. Att vi alla är så splittrade i våra innersta jag. Jag vill inte att vi ska känna oss som främlingar för varandra. Försiktiga och rädda. Som att det är fel att visa för mycket kärlek mot varandra. Att jag fylls av skuld och dåligt samvete om jag visar kärlek mot min familj när jag inte kan visa någon för henne. Men jag måste tillåta mig själv att känna  att vi är familj, även om den inte ser ut som den brukar. Som den ska göra. Och det är viktigt att jag gör det. Att vi håller i varandra. Jag behöver påminna mig själv om att det är okej att yttra ordet familj. Att jag faktiskt fortfarande har en. Och att det är okej att vi fortfarande älskar varandra. Trots att vi är trasiga och bär på sorg och saknad i våra hjärtan.