attfinnaskvarilivet.blogg.se

Att leva med sorg är tungt. Mer ofta än ibland.  Men på väldigt många olika sätt. Just nu, just idag, är det tungt för att jag börjat inse att detta inte bara är en fas. Det är ingenting som kommer att gå över eller försvinna med tiden. Det kommer aldrig komma en dag där jag vaknar upp och allt är som vanligt igen. Min syster kommer aldrig sluta vara död. Och det är en sån hemsk och vidrig känsla. Den känslan jag har nu kommer följa mig livet ut.

Dessa två månader utan min syster. Min bästa vän. Min andra halva. Åh det har varit dom värsta månaderna i mitt liv. Och att veta att detta är för resten av livet känns helt barbariskt. Den här desperata känslan att bara vilja vakna upp ur denna mardrömmen blir större och större för varje dag jag möter. Jag saknar henne så mycket att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. Det är svårt att söka en vardag när allt är trasigt. 

Allt jag gjorde tillsammans med henne. All vardag. All fest. All allting. Hon var min syster och min bästa vän. Mitt nav. Och jag saknar henne så mycket. Vi hade musiken gemensamt och musiken blir särskilt lidande nu. Min eufori kring Håkan känns död den med. För det var vår grej. Vår bubbla och vår oas. Jag tror aldrig jag någonsin kommer kunna gå på en Håkan-spelning igen. För hur skulle jag kunna göra det när det gör så smärtsamt ont? Varenda låt. Varenda minne. Varenda känsla. Håkan är Mallan för mig. Håkan är oss. Och det är därför allt kring Håkan varit magiskt. Just nu är det allt annat än magiskt. Det river upp allt som gör ont i mig. Och det är också en sorg att jag förlorar den delen av mitt liv också, för det var en så central del av mitt liv. 

Men så är det med det mesta egentligen. Just för att hon var en så central del av mitt liv. Mitt livs centrum. Mitt livs hjärta. Mittpunkten. Hon var en så stor källa av kärlek och lycka för mig. Så det är inte konstigt att jag är halv, trasig och vilsen. Att jag har svårt att veta vilket ben jag ska stå på. För jag vet inte ens i vilken riktning jag ska röra mig.