Två månader. Åtta veckor. Sextiotvå dagar.
Två månader. Åtta veckor. Sextiotvå dagar.
Sorg och kärlek. Sorgen känns precis sådär starkt i bröstet som kärleken gör. En eldig och totalt brinnande känsla. Det är två lika men ändå helt olika sinnestillstånd som båda känns otroligt kraftfulla, intensiva och galna. Men trots att effekten av dessa två sinnestillstånd liknar varandra så upplevs dom ändå så sjukt olika varandra. Kärleken fyller hjärtat med lust, glädje, lycka och samhörighet. Sorgen berövar hjärtat på dessa känslor och fyller det i stället med apati, ledsamhet, olycka och ensamhet. Åtminstone till en början.
Sorgen får hjälp av tiden att nyansera alla dessa hemska känslor. Successivt börjar tiden fylla hjärtat med dom fina känslor som förlorades när sorgen kom. Med tiden lär sig hjärtat att ge rum för både kärleken och sorgen. Till en början är sorgen störst, för den syns i allt man gör. Men allt eftersom tiden passerar kommer dom ljusa stunderna blir fler än dom mörka och många saker man upplevt i sorgen kommer att upplevas ur ett helt annat ljus. Med kärlek. För kärleken är trots allt större än allt annat. Men sorgen försvinner aldrig. Mitt hjärta och mitt jag får lära sig att leva med den. Våga låta den bli en del av den jag är. Precis som med kärleken. Och även om dessa två sinnestillstånd upplevs så olika, så är det viktigt att inte glömma att dom alltid är länkade till varandra. Det går inte att uppleva den ena utan att ha upplevt den andra. Sorg och kärlek bottnar i varandra.
När man först träffar någon och kärleken slår till. När man bli sådär berusande kär. När man upplever alla dom kraftfulla, intensiva och galna känslor som kärleken skapar. Då blir tiden viktig. Tiden hamnar på något sätt i fokus. Man skaffar sig små milstolpar som känns så otroligt stora och viktiga. I början när känslorna är som kraftigast så uppmärksammas varje månad tillsammans. Varje månad tillsammans blir en milstolpe och just den där månadsdagen känns så himla speciell. Det blir ett slags kvitto på att man fortfarande står enade tillsammans. Men ju längre tid man är tillsammans så omvandlas den där första intensiva och berusande känslan till vardag. Man finner sitt nya jag i samhörighet med den andra personen och försöker börja bygga upp ett liv med den man älskar. Och någonstans längs vägen så börjar man känna sig trygg i sitt nya jag. Det blir inte lika viktigt att fira varje månadsdag. I stället börjar man fokusera på årsdagar. Tiden får ett annat grepp om en. Dom små milstolparna blir inte lika viktiga utan man börjar istället tänka långt fram och drömma om framtiden tillsammans.
När man förlorar någon man älskar och sorgen raserar marken du står på. När man blir sådär helt jävla olycklig. När man upplever alla dom kraftfulla, intensiva och galna känslor som sorgen skapar. Då blir tiden också viktig. Och den hamnar definitivt i fokus. I början när känslorna är som kraftigast så blir tiden allt. Man räknar minuter, dagar och veckor utan den man älskar. Varje månad utan den personen känns fruktansvärd och just den där månadsdagen gör så fasansfullt ont. Men dom där månadsdagarna blir också som en slags milstolpe. Ett kvitto på att tiden faktiskt fortsätter att gå även om det känns som att allt stannat upp. Ett kvitto på att man faktiskt lever trots att det känns som att man inte gör det. Och ju längre tid det går utan den man förlorat så omvandlas den där första akuta smärtan till vardag. Man finner ett nytt jag och man försöker bygga upp ett nytt liv utan den man älskar. Och någonstans längs vägen börjar man känna sig trygg i sitt nya jag. Tiden tar en igenom alla första gånger utan den man älskar och fokuset på tiden börjar omvandlas till fokus på minnena. Tiden får ett annat grepp om en. Med tiden slutar varje månadsdag att göra såhär fasansfullt akut ont och man börjar i stället att uppmärksamma årsdagarna. Fokuset ändrar riktning och alla minnen man har kan hjälpa en att våga drömma om framtiden igen. Till slut blir kärleken större en sorgen.
Två månader. Åtta veckor. Sextiotvå dagar.
Så länge har jag varit utan henne. Tiden är allt mitt fokus just nu. Jag räknar varje dag utan henne. Men jag blir också tagen på sängen av att det faktiskt gått två månader. För jag minns när jag satt på sjukhuset och tänkte att det var helt omöjligt för mig att ens försöka överleva i tre månader utan henne. Jag kunde inte ens se mig själv i livet så länge. Och nu står jag här, en månad ifrån, och jag lever fortfarande. Sorgen har inte besegrat mig, även om det känts så emellanåt. Så på något sätt blir dessa månadsdagar milstolpar för mig. Även om allt känns extra tungt för att den dagen blir så extra kopplad till dödsdagen. Men det blir också ett kvitto för mig att jag faktiskt fortfarande står på benen.
Även om jag är totalt uppslukad av sorgen just nu så har jag ändå någon slags tillit till tiden. För jag vill aldrig ge upp tanken på att kärleken övervinner allt. Jag vill aldrig ge upp tanken på att godhet är det finaste som finns. Jag vill aldrig sluta tro att kärleken till min syster är så mycket större än sorgen efter henne. För kärleken till henne är det största och mest kraftfulla jag någonsin känt.
"Kärleken är vårt livs största glädje
och vårt livs största sorg"
