attfinnaskvarilivet.blogg.se

Tystnad kan ibland säga mer än ord. Så har det i alla fall varit för mig de senaste dygnen. Tystnaden har tagit en stor plats och jag har känt mig ganska omkull-vält. De två senaste dygnen har jag känt mig tyngre än tidigare. Känns som jag haft en själ som är tung som bly och en kropp så fysiskt svag att den inte orkat bära upp mitt inre. En alldeles fruktansvärd känsla. Ni vet så som det kan vara på film, i en thriller med tortyrinslag. Att någon blivit injicerad med ett förlamande medel så personen inte kan röra en min eller ge uttryck för någonting, men samtidigt känna all smärta. Lite så har det varit för mig. Jag har spenderat många timmar i sängen. Skrikit helt hysteriskt av ångest och panik. Trott att jag ska dö av sorgen. Att hjärtat ska ge vika eller att kroppen ska lägga av. Men alla mina höga skrik och allt hysteriskt gråt och skett ljudlöst. Min själ har skrikit för sitt liv, men min mun har samtidigt varit helt stängd. Ingen har kunnat höra mig, men jag tror att dom har sett plågan i mina ögon.

Dessa två dagar har varit annorlunda. Jag har varit lamslagen. Knockad av mina känslor och oförmögen att kunna ge uttryck för dom. Sorgen går upp och ner hela tiden. Och det är bara så det är. Men om jag kan, så känner jag att jag måste undvika att hamna där som jag hamnade nu. För det blir fruktansvärt destruktivt och jag tar minst hundra steg bakåt i mitt sorgearbete. Det liksom knäcker mig. Och för mig handlar det om att ta reda på vilka situationer och saker som resulterar i att jag faller handlöst rakt ner. Och att jag sen försöker undvika dom just nu. För nu, i detta paniktillstånd och denna akuta sorgen, så kan jag inte möta de saker som sliter hjärtat rakt itu. Det har jag inte råd med. Det finns vissa saker som gör sorgen helt katastrofalt outhärdlig och dom sakerna måste jag undvika tills jag är redo att möta dom. Tills jag är stark nog att konfrontera verkligenheten. Och tills jag har kraft nog att förstå att detta, denna situation jag befinner mig i, inte är tillfällig. Att den är definitiv. Att detta är för resten av mitt liv. Och inte förrän detta akuta sorgetillstånd har lagt sig, så kommer jag kunna nudda vid den insikten. Och det måste jag vara snäll nog mot mig själv att inte heller kräva att jag ska göra.

En handling som har blivit extremt destruktiv för mig är att läsa gamla sms-konversationer och titta på bilder. Då är det som en fallucka öppnas under mina fötter och jag rasar rakt ner. Men dunsen kommer liksom aldrig. Jag når aldrig den där smällen mot golvet där det tar stopp. Utan jag bara fortsätter att falla. Falla i rasande fart utan stopp. Rakt ner. Och det blir bara mörkare, kallare och mer syrefattigt ju fler meddelanden jag läser. Jag faller bara längre och längre ner för varje underbar bild jag ser på henne. Varje textrad och varje bild gör bilden av henne i mitt huvud mer levande och verklig. Därför försöker jag att undvika det. För det blir ett destruktivt beteende och det försvårar bara allting för mig. Det gör så jävla ont och jag fastnar totalt. Och hade jag inte hindrat mig själv från att läsa dom där fina meddelandena eller titta på bilderna om och om igen så hade jag tappat fotfästet och säkerligen också min lust att fortsätta leva. För den lusten är inte, i sitt normala, särskilt stark just nu och ett skrivet ord från henne kan ibland räcka för att eliminera den lusten totalt. 

Något som blivit väldigt påtagligt är hur mycket jag påverkas av andra människor just nu. Jag kan till exempel inte möta någon som är på dåligt humör, om det nu är en vän eller främling på gatan, för då bryter jag ihop direkt. Det är som att jag suger åt mig andra människors tyngd på ett sätt jag aldrig gjort innan och då orkar jag inte längre bära mitt eget. Då blir jag svag, trött och ledsen. Men det går också åt andra hållet. Möter jag människor som ler mot mig eller som kanske till och med försöker locka fram ett skratt hos mig, så ger det mig energi och kraft nog i mina axlar att orka bära min tunga ryggsäck. Den där förskräckligt bly-tunga ryggsäcken som gör att jag knappt kan stå med ryggen upprätt. 

Det finns vissa tankar som jag försöker att inte tänka, som jag slår bort så fort jag bara kan. Tankar som lätt kan bli väldigt destruktiva. Det är nog mest frågor egentligen. Frågor med det laddade ordet varför. Varför hände det just henne? Om hon nu var tvungen att få cancer, varför fick hon den värsta sorten? Varför händer detta vår familj? Varför fick hon inte leva sitt liv? Detta är ju frågor utan svar. Det finns liksom inget svar på varför. Livet bara är såhär. Vidrigt, kallt och äckligt. Fantastiskt, varmt och alldeles underbart. Det finns inte så mycket mer att säga om det egentligen. Därför kan jag heller inte fortsätta ställa dessa frågor till mig själv. Och det är ett råd jag kan ge er där ute också. Försök att inte ställa frågor som varför, för ni kommer aldrig få ett svar som kommer skapa harmoni inuti er. Och då blir det bara hemskt destruktivt. Fokusera hellre på att ställa frågor som ni kan finna svar på, antingen ur fakta och information eller långt inne i dig själv. Försök hjälp dig själv att hålla huvudet ovanför vattenytan.

Sen är det också det här med olika sätt att möta sorgen. Det är så svårt. Mitt sätt att möta sorgen är att inte möta den skulle man väl kunna säga. Fast ändå inte. Jag möter den, men bara vissa delar av den. De delar som jag kan hantera. Jag klarar av att prata om henne, men inte om det som hänt. Ingenting som handlar om att hon inte finns längre. Det är en sanning som är helt omöjlig för mig att möta. Och jag mår bra av att vara kring människor som kan prata med mig om andra saker. Saker som är helt orelevanta det som har hänt. Människor som kan lyfta mig genom att ge mig små stunder av tid att slippa tänka på det som hänt. Det är så himla viktigt för mig. 

Jag har full förståelse för att alla hanterar sorg på olika sätt. Att alla inte är som jag. Jag har människor i min omgivning som inte kan låta bli att fylla sitt huvud med varför-frågor och som måste prata om det som har hänt. Hela hela tiden. Och det kanske är deras sätt att försöka få grepp om vad som faktiskt har hänt. Men det kan också krocka väldigt ordentligt. Det blir svårt med relationer i såna här situationer. Allt blir så laddat och känsligt. Det kan bli svårt för mig att vara nära någon jag egentligen älskar att vara nära, bara för att vi möter sorgen på så olika sätt. Och jag kan ju inte undvika att vara nära någon jag älskar för att deras sätt att hantera sorgen blir destruktivt för mig. Det funkar inte så. Men jag kan däremot vara öppen och ärlig om hur det påverkar mig. Det förtjänar vi allihop. Men det är inte så lätt, för alla har rätt att sörja på sitt sätt. Men jag tycker att det blir så svårt när det enda man till slut pratar om är sorgen. Och då blir jag blir rädd att sorgen ska ta över hela vår identitet och att den till slut är det enda som kopplar oss samman. Att det är det enda vi till slut har gemensamt. Och det får bara inte hända. 

Tiden är också svår. Jag kan inte tillåta mig själv att sväva iväg. Att blicka för långt in i framtiden. För då blir smärtan för stark på en gång. För då hamnar jag precis där att jag måste inse att detta inte bara är en tillfällig situation. Och det är större än vad jag kan hantera. Jag kan ta en halvtimme i taget unegfär. Jag fyller min dag med halvtimmar som jag planerar en efter en. För en halvtimme kan jag stå ut. En halvtimme kan jag klara av att hantera. Ju mer tiden går, desto mer kanske jag kommer kunna utvidga den halvtimmen. Men för nu, så får det stanna vid en halvtimme. För allt annat blir för övermäktigt. Det samma gäller med fysisk aktivitet och frisk luft. I sorg är det lika viktigt med frisk luft som vatten och mat. Men orken att gå ut finns inte alla dagar. Jag orkar liksom inte promera runt med inget annat än mina tankar i huvudet. Det känns skrämmande och läskigt. Men jag fick ett råd från en vän som sa att jag skulle börja med att gå runt huset. För det klarar jag ju. Att gå ut och gå runt huset. Och någon gång längre fram kanske jag orkar gå runt grannhuset också. Och till slut kanske inte den där promenaden känns lika skrämmande och läskig längre.