attfinnaskvarilivet.blogg.se

Den här helgen har varit en ny käftsmäll av vidrighet. Det är som att jag blir knockad gång på gång av nya saker som jag inte är beredd på. Den här helgen har vi löst praktiska saker. För sånt måste bara göras. Och det är fruktansvärt jobbigt. 

När allt detta hände så ville jag bara försvinna in i sorgen och in i mig själv. Jag ville bara ha tid. Jag ville stanna tiden. Samtidigt som jag ville spola fram tio år i tiden, i raketfart. Jag ville att tiden skulle läka mig, utan att jag skulle behöva vara med om det. Men jag ville också stoppa tiden och allt runt omkring mig. Jag ville inte se allt bara fortsätta. Att världen fortsatte drivas framåt eller att jorden fortsatte snurra. Inte när all min tid bara pausades. När mitt liv bara tog stopp. 

Den här helgen har varit en stor kollision inuti mig. Två sidor som bara krockade. Jag är fortfarande mitt uppe i att få ett dödsbesked. Att liksom hantera innebörden av det. När jag samtidigt tvingas att packa ner hela min syster liv i lådor. Att bestämma vad av hennes saker som ska sparas och vad som ska skänkas till andra. Att förbereda visning för andra människor som ska flytta in i den lägenhet där hon börjat bygga sitt hem. För bara tio månader sedan. Där andra människor nu ska bygga sitt liv. Det liv som min syster skulle bygga där. Men som hon aldrig fick möjligheten till. Det var helt jävla hemskt och fruktansvärt och rent ut sagt äckligt. 

Vi alla gick in i lägenheten i fredags med våra själar målade i Mallan-färgerna. I hennes anda att vara trogen det goda. Vi ville skänka nästan allt till människor i nöd. Så som Mallan hade velat att vi skulle göra. Denna underbara människa som ville alla gott, alltid. Hon som levde hela sitt liv åt att hjälpa andra, men som i sin död inte kunde skänka ett enda organ på grund av den äckliga cancersjukdomen. Vi skulle gå in där med Mallan i varenda del av våra kroppar och ta beslut så som hon hade velat. Men det visade sig vara så jävla svårt. För när jag väl satt där med alla hennes saker. Med alla kläder hon burit och älskat. Med alla saker hon köpt till sitt hem. Då blev det så himla fruktansvärt. För bakom precis allting, varenda strumpa och ljuskopp, finns ett levande minne av min älskade syster. Och det gjorde så jävla ont. Det fanns liksom inte en möjlighet att jag kunde tänka mig att ge bort någonting. Det fanns inte heller en möjlighet för mig att packa ner någonting i en låda eller att flytta på något. Jag ville låta lägenheten vara precis så som hon lämnade den. Jag ville inte förändra något, trots att allt redan är förändrat. 

Jag kände mig smutsig och hemsk när jag gick igenom hennes saker under fredagen. Det är ju hennes privata saker. Hennes stängda lådor. Där ska inte vi röra. Inte utan hennes tillåtelse. Det var så himla hemskt. Men jag försökte på något sätt att samla mig och hitta ett sätt att stänga av mitt eget jag. Och istället koppla på mitt Mallan-jag. Det jaget där godhet faktiskt är det finaste som finns. Och på något sätt gick det lite lättare för en stund. Vi skänkte nästan allt i klädväg. Förutom några plagg som har stort personligt värde för oss. Som balklänningen till exempel. Jag kände mig stolt. Jag kände mig så nära min syster. Viljan om godhet blev starkare än sorgen. Men så hände något. Jag hittade en låda. I den lådan fanns ett fotoalbum som jag gav henne när hon fyllde arton. Den var full av foton, interna skämt och mina kärleksförklaringar till henne. Då brast allt. Jag kastades omkull ner i en svart dimma och kände mig spyfärdig. Då fick jag avbryta. Det fick räcka för mig där och då. Sorgen blev större än viljan att vara god. Sorgen blev större än allt.

Idag, två dagar senare, så var jag tvungen att åka dit igen. Vi hade tagit oss igenom alla materiella ting, nu skulle vi gå igenom alla hennes personliga saker. Om jag trodde att jag nådde botten på fredagen så skulle jag bara veta vad som väntade mig. Och jag tror jag hann vara där i fem minuter innan jag föll ner i ilska och tårar. Jag blev ett känslosamt monster som inte kunde tänka klart över huvud taget. Det gjorde ont att andas. Ja, det gjorde till och med ont att bara existera. Det var riktigt jävligt. Min älskade syster. Det blev så jävla verkligt för mig. Från och med nu så kommer alla saker som finns kvar från min syster vara nerpackade i lådor eller ägas av andra. Så ska det inte vara. Det är hennes saker! Jag får panikångest av tanken. 

I slutet så hittade jag ännu en låda. Och den jävla lådan. Den jävla underbara fina fantastiska vidriga äckliga helveteslådan. I den hade hon sparat så många lappar från mig. Det fanns till exempel små lappar som jag lämnat till henne efter att jag sovit hos henne. 

”Tack för igår älskling! Det var underbart att få sova med dig igen. Saknar dig redan, ÄLSKAR DIG! P.s Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är DIN.”

Vi gjorde så. Vi visade alltid kärlek för varandra. Det var det som var så jävla fantastiskt med oss. Vi älskade varandra i små stunder och i stora, men vi visade det alltid med stora ord. Storslaget och genuint. Vi la så jävla mycket tid på att ge varandra kärlek och jag älskade det. Jag vet att hon älskade det också. Det var sånt som gjorde att vi visste att det bandet vi hade var så jävla unikt. Så jävla stort, starkt och speciellt. Så äkta och fantastiskt.

När hon gick sista året på gymnasiet så skulle hon resa till England på praktik. I tre veckor. Och vi hade sån dramatisk separationsångest. Vi kunde liksom ligga och hålla om varandra i sängen och gråta för att vi skulle vara ifrån varandra i tre veckor. Det kändes som ett helt liv för oss och det var hemskt. Vi kunde verkligen inte vara ifrån varandra. Jag hade i alla fall smugit ner ett kuvert i hennes handväska, som hon hittade på planet. Detta kuvert fanns i denna lådan jag hittade idag. Och i detta kuvert så hade jag skrivit ut och lagt ner låttexter av Håkan. Bland annat Hurricane Gilbert, hennes favoritlåt. Och på dom texterna hade jag tagit en gul markeringspenna och strukit under några speciella rader.

”Det gör inte ont så länge du är med mig”

”Du eller jag, vem är konstigast?”

”Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din”

”O som jag älskar dig”

”Jag har aldrig varit normal, bara när jag går med dig”

Jag hade också skrivit ut massa foton på oss och lagt ner i kuvertet tillsammans med låttexterna. Och så hade jag skrivit ett brev.

”Hej goding!

Nu sitter jag i fåtöljen med tårarna i ögonen och skriver ihop detta lilla brev som du läser nu, antagligen på planet. Och tårarna är nu inte längre bara i mina ögon, utan över hela datorn och hela mig. 

Jag vet att detta är ditt livs resa och du kommer ha det så fantastiskt. Jag tvivlar inte en sekund, för du är gjord för att lyckas. Du är gjord för stora saker. Och du har aldrig någonsin slutat göra mig stolt under dessa nitton år som jag känt dig. Aldrig aldrig aldrig någonsin. 

Jag kan inte ens föreställa mig hur tomma de här tre veckorna kommer att vara. Jag saknar dig redan! Trots att du bara är ute med Selga, men jag saknar dig. 

Något så fruktansvärt.

Shit.. nu verkligen storlipar jag.

Det gör så ont, bara tanken på att inte ha dig nära. Bara tanken på att inte kunna hålla dig trygg äter upp mig. 

Du är det bästa jag vet Mallan! 

Du anar inte hur mycket du betyder. Allt allt allt.

Vid vissa tillfällen kommer det kännas tungt för dig också att vara bortrest, men läs då detta brevet och påminn dig själv om hur storartad och fantastisk du är i andras ögon. Det finns inte något du inte klarar. Bara lita på dig själv och på din förmåga. För du är det bästa jag vet. Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din - ellerhur?

Men nu måste jag gömma alla dessa utskrifter innan pappi kommer hem från jobbet. Annars blir det kris i paris! Skojar inte!

Men glöm inte hur mycket jag älskar dig och hur mycket jag saknar dig och hur mycket jag tänker på dig. För jag lovar dig, varje sekund av varje minut av varje timme av varje dag av varje dygn så tänker jag på dig. Och på hur jävla lyckligt lottad jag är att ha en sån underbar bästa vän och syster.

Jag älsk-älsk-älskar dig mest av allt i hela världen,

Din storasyster.”

Detta dramatiska brev. Denna kraftfulla kärleksförklaring handlade om att vi skulle vara ifrån varandra i tre veckor. Tre veckor! Om det var dessa ord jag använde när jag stod inför att vara ifrån henne i tre veckor, så kan ni förstå varför det inte finns några ord för mig att använda just nu. Det finns inga ord som räcker till för mig att använda när jag står inför resten av mitt liv utan henne. Hon var liksom hela världen för mig. Och jag känner mig så jävla vilsen utan henne. Tänk att ha fått träffa någon som man känner såhär för. Tänk att träffa någon som henne att dela livet med. Och att det sen bara slits ifrån en. Att den personen som varit den viktigaste personen i hela mitt liv bara togs ifrån mig. Jag kan se mig själv fortsätta leva mitt liv. Men jag kan inte se mig själv verkligen leva det. Inte som jag gjort innan. Inte som när jag delade livet med henne.

Jag vill bara att alla praktiska saker ska vara över. Att allt ska vara förbi. Jag måste få tid. Jag måste få tid att läka. Jag måste få en chans att stå på benen utan att hela tiden bli omkullkastad. Jag behöver tiden för att fortsätta kunna stå, när jag väl tagit mig upp.