attfinnaskvarilivet.blogg.se

Tiden bara fortsätter att gå älskade du. Men mitt sätt att se på tiden har förändrats på något sätt. Tiden är inte längre något som är uppdelat i minuter, timmar och dagar. Veckor, månader och år. Alla tidens olika delar har suddats ut och nu är tid bara tid. Tid är något som bara sker. Något som bara tickar på. Jag kan dock känna av morgonen och kvällen. Känslan på morgonen när jag under en natt skonats från min smärta och vaknar upp till att behöva inse att allt som gör ont fortfarande gör ont. Att jag står inför en helt ny dag, med massor av tid att ta sig igenom innan jag kan försvinna in i sömnen igen. Morgonen känns övermäktig och hemskt. Det är som att jag inser på nytt varje morgon att nu kommer ännu en dag utan dig vid min sida. Kvällen känns bättre. Det känns lite som en seger. Att jag på något sätt lyckats överleva ännu en dag. Och det är lite så jag spenderar mitt liv just nu. Jag lever inte mitt liv. Jag överlever det.

För några dagar sedan blev jag så himla destruktiv. Jag satt och tittade igenom ditt instagram-konto och läste meddelanden. Så såg jag en bild du lagt upp på dina systrar, din sebastian och din selga. Och så skrev du ”aldrig utan er”. Och jag hoppas du vet hur ömsesidigt det är. Det är därför vi upplever sån smärta just nu. För oss är det ”aldrig utan dig”. Och med den känslan i kroppen är det svårt att leva livet. Just nu överlever vi det bara. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra Mallan. Vi pratade för inte så länge sen om att rent statistiskt så borde en av oss systrar få cancer. En vedervärdig tanke som vi alla skakade av oss. Men älskade du, aldrig någonsin skulle jag tro att det skulle ske på det här sättet. Aldrig någonsin skulle jag tro att jag skulle stå här, tjugosju år gammal, och känna att jag bara kommer överleva resten av mitt liv. Det var aldrig så det skull bli.

Sista gången jag var hemma hos dig så satt vi och pratade om din bakmaskin. Jag sa att jag ville ha en. Jag behövde inte ha en sån dyrgrip som du hade, utan någon billigare som var fin och funktionell. Som funkade för bakning, bröd och matberedning. Du tipsade mig om att kolla upp Sofies bakmaskin, att den var bra, fin och prisvärd. Jag och Adam beslutade oss för att titta på en på mellandagsrean. Du skulle hjälpa mig. Och jag älskade att involvera dig i hela mitt liv. Både dom små sakerna och dom stora. Och du kände dig stolt över att bli tillfrågad. Du älskade att vara behövd. 

Vi pratade också om förvaring i skafferiet, för du hade totalt kaos i ditt. Det kunde liksom ramla ut något nära man öppnade skåpet. Men du samlade på en serie jättefina burkar i många år som du förvarade pasta, mjöl och ja, allt i. Du hade även köpt en hylla på ikea som du skulle sätta upp ovanför köksbordet bara för att kunna visa upp dessa burkar som du älskade. Jag satt och läste igenom vår konversation på Facebook där jag bad dig länka dessa burkarna för jag ville så gärna också ha såna. Dom var helt fantastiska. Och vi skrattade så mycket åt att du aldrig någon gång över alla år reflekterat över vad burkarna heter utan att du bara kallade dom för ”dom franska burkarna”. Till slut lyckades vi hitta burkarna och du hintade om att jag minsann skulle räkna med att få en i julklapp. Vi skulle börja med mjölburken för att jag alltid oroar mig för mjölbaggar. Du känner mig så jävla väl. Underbara du! Fan vad jag älskar dig. 

Jag nämnde också att jag måste köpa mig en cykel. Något du var så orolig över. Du sa ”men då får du lova att ha hjälm för du är verkligen inte så bra på att cykla” och vi skrattade. Du sa att jag pratar om cyklandet som att det är en reklamfilm med sommarväder, slow-motion och musik i bakgrunden. Att håret nästan dansar i vinden. Men i verkligheten så var det mer en slags olycksdrabbad parodi. Sen så nämnde du något om knäskydd och armbågsskydd. Och vi skrattade ännu mer. Som alltid. Jag lovade dig att jag skulle bära hjälm, att du inte behöver vara orolig. Men du sa att du alltid kommer vara orolig, för att jag är det viktigaste du har. Och att ingenting får hända mig. Och jag vet älskade syster, att om det var ombytta roller så hade du suttit där jag sitter nu. Du hade också känt att du överlever ditt liv. 

Det slog mig häromdagen när jag satt i köket och pratade med Adam och tittade runt på alla flyttkartonger som står i lägenheten. Alla dina saker. Att nu står jag här med bakmaskin, cykel och dom fina burkarna. Och cykelhjälmen. Men att allt är ditt. Alla dessa saker var dina, för inte alls längesen. Detta har jag inte för att jag köpt dom. Utan jag har dom som ett resultat av att du inte längre finns. Då smög sig illamåendet snabbt på och jag kände mig kräkfärdig. Allt kändes obehagligt och vidrigt. Jag både älskar och hatar att ha dina saker här. Jag älskar att det gör att jag känner mig nära dig. Men jag hatar att dom påminner mig om vad det är som hänt. Att allt faktiskt är på riktigt. Och för alltid.

Media har fått tag på utredningen om din död. Överallt går det alla läsa om en gravid kvinna som avled på Mölndals akut. Dom visar det i nyhetsinslag på teve och pratar om det på radion. Käftsmällar överallt. Det går liksom inte att fly från det längre. Och dom vinklar det på ett så hemskt sätt. Det gör så ont. Jag kan få kommentarer från människor som förbannar sig över att du hade levt idag om bara ambulansen kommit i tid eller om du inte fått vänta på hjälp hela natten. Och dom kommentarerna gör så ont. För jag vet att det inte stämmer. Inte i ditt fall. Men det är svårt nog att hålla alla ”tänk om”-tankar borta och nu när media vinklar det på samma sätt så blir det ännu svårare. Även om jag vet att det inte är sanningen i ditt fall.

Jag blir så arg över att dom använder din död som en bricka i sitt spel. Att dom använder din död som politisk ammunition för att svartmåla samhället. Men jag vet vad du hade sagt. Du hade bett mig att se det på ett annat sätt. Du hade sagt att det är bra att media upplyser alla om hur det gick till från det att vi ringde ambulansen till det att du inte fick den hjälp du behövde förrän det var försent. Du hade sagt att då kanske det leder till att det satsat mer på vården. På akutvården. Att det kan komma något väldigt gott ur att fokus läggs på detta. För att även om det inte hade gjort skillnad i ditt fall, så hade det kunnat göra det i någon annans fall. Och jag försöker verkligen tänka så. Jag försöker måla mina tankar i Mallan-färgerna och jag försöker att vara trogen det goda. Men det är så svårt. Det är så svårt att få dessa käftsmällar från alla håll. Vi är ju trots allt en familj i sorg. Vi är ju trots allt människor som står inför detta tragiska livsöde. Du är inte en gravid kvinna som avled på Mölndals akut. Du är ju du. Du är våran. Och du finns inte längre. 

Men jag förstår varför media drar dom slutsatserna dom gör. Dom har ju bara den offentliga utredningen som sjukhuset startade i samband med att du dog. Och i den framgår det egentligen inget mer än att du var gravid, sökte för huvudvärk och kräkningar, fick vänta en och en halv timme på ambulans och att du dog i väntan på hjälp. Att du inte fick operation förrän du egentligen redan var hjärndöd. Och så får det verkligen inte gå till. Men vi vet ju att det inte är så. Vi vet ju att det inte hade förändrat någonting i din situation. Du hade obotlig cancer i huvudet och utgången hade varit densamme oavsett när du fick hjälp. Min fina underbara syster. Men jag vet att jag ska försöka bemöta allt som skrivs och sägs i media utifrån dina ögon. Jag ska försöka tänka att även om det inte hade gjort någon skillnad för dig, så kan det göra det för någon annan. Jag ska göra dig stolt, lillasyster.

Jag saknar dig så mycket. Jag önskar att du var här. Jag önskar att allt var annorlunda. Jag önskar att du fanns. Hela bubblan är liksom sprucken. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna våga vara sårbar igen. Jag lärde mig att vara det med dig, för att jag visste att du alltid skulle finnas här. Men nu när jag bittert fått lära mig att det finns ingenting som är helt säkert. Jag kan egentligen aldrig veta något till hundra procent. Och då vet jag aldrig hur jag heller kommer kunna släppa in någon på djupet. Jag klarar inte av att förlora någon igen. Även om jag vet att jag kommer att göra det. Många gånger om. Allt har fått ett helt annat ljus. Eller ett helt annat mörker snarare. Mitt sätt att se på saker är så himla förändrat. Och jag hatar verkligen att det är så. Jag vill inte överleva mitt liv. Jag vill leva det. Men jag vet aldrig någonsin hur jag ska kunna göra det. Hur ska jag kunna leva när du inte gör det? 

Jag älskar dig villkorslöst och bottenlöst. Då, nu och för resten av mitt liv. Det är det enda jag kan veta med hundra procents säkerhet. Min älskling. Min halva.